Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11-12, 1917 - Bjurman, Gunnar: ”Själslig urartning”, en replik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Själslig urartning."
En replik.
Under rubriken "Själslig urartning"
har fil. kand. Erik Ström i h. 1)—10 av
Tiden presterat en lång och detaljerad,
oppositionell kritik av vissa partier av
min avhandling "Edgar Allan Poe". Att
bemöta denna kritik skulle nästan vara
detsamma som att skriva en ny
avhandling. Ett sådant bemötande är icke
heller min avsikt, och är det så mycket
mindre som jag ej råkat få se hr Ströms
uppsats förrän omedelbart innan nu
föreliggande häfte går i press. Jag önskar blott
framhålla en huvudsak och påpeka ett par
vantolkningar av mina ord.
Min bok är med hänsyn till ämnets
mycket stora omfattning — det sträcker
sig nämligen genom halvtannat århundrade
i. engelsk, amerikansk, tysk och fransk
litteratur — sä lagd, att den icke mer än
vad som synts för sammanhanget
nödvändigt sysslar med sådant, som redan kan
anses fastslaget. Det stora antalet
författare, såväl medicinska som
litteraturhistoriska och estetiska, vilka utförligt,
delvis mycket utförligt, sysslat ined
analys av Poes själsliv, och vilka alla, i
likhet med mig och f. ö. med Poe själv
—"men, efter vad det vill synas, i
motsats till hr Ström — kommit till den
åsikten, att Poes psyke företer omisskänliga
symptom på konstitutionell rubbning, har
föranlett mig att behandla den frågan
mindre ingående än vad jag naturligtvis
skulle gjort, om dessa undersökningar ej
förelegat. Jag åberopar särskilt
Iiau-vrièires 700 sidor starka standard work och
de franska läkarna Petits och Moreaus
medicinska avhandlingar ävensom vad
som skrivits i saken av den tyske
psykiatern Probst och vår egen landsman, med.
prof. B. Gadelius. Det är dock att märka,
att jag icke gått tillnärmelsevis så långt
i urgerandct av Poes anormalitct som ett
par av dessa psykiatriska specialister,
mot vilka jag tvärtom i viss mån
opponerar mig. Och framförallt har jag
ingalunda, som hr Ström tycks vilja göra
gällande, utan vidare identifierat Poes
konstitutionella rubbning med vansinne. En
sådan uppfattning förstår jag ej hur
någon kan få, som läser min framställning i
dess sammanhang, och som ej i det
nödvändiga framhävandet av anormaliteter
finner något för Poe nedsättande eller
kränkande.
Hå några ord om hr Ströms
vantolkningar av vad jag sagt eller med gillande
efter andra, anfört. Han påstår, att jag
"lä-ler förstå, att den stälhärda logiska
skärpan (.hos Poe) torde vara ett utslag av
den monomana rubbningen". Något så
barockt har jag varken menat eller
skrivit. Jag har sagt, att den ifrågavarande
logiska skärpan i c k e mo t s ä g e r
befintligheten av en rubbning, "ty", säger
.jag, "just vid ’monomana rubbningar kan
ej sällan det logiska sinnet fira sina
största triumfer, en sak som varje
hospitalsläkare ’kan intyga"1. (Uttalandet är f. ö.
i sin helhet mera nyanserat.) Ifråga om
urartnings†Vnomenen försöker hr Ström
vidare urgera, att jag skulle anse den
omständigheten, att Poes fantastik är
naturlig, sammanhängande och mänsklig såsom
b c vi s pä att den är sjuk och abnorm.
Men då det (f. ö. i ett citat) säges, ä
ena sidan att den är naturlig,
sammanhängande och mänsklig, ä andra sidan att
den härflyter ur en själssjukdom, är
därmed givetvis icke sagt, att det är i desta
förstnämnda kvaliteter, som dess
abnormitet tar sig uttryck. En kroppslig
sjuk-domsföreteelse kan ju vara både naturlig,
sammanhängande och mänsklig, även om
den som kroppstil]stånd är abnorm.
Vad angår mina "insinuationer" om
Poes erotiska konstitution, vägar jag
påstå att jag gått fram med synnerlig
försiktighet. Allra minst har jag "dömt"
Poe för den saken. Gick hans erotiska liv
ej i fullt normala gängor, så är detta en
sak som jag lika litet ’ ’dömer’’ ihonom för
som jag skulle dömt honom för att t. ex.
ha varit rödhårig.
Det ovan sagda avser alltså hr Ströms
huvudanmärkning och hans
misstolkningar. På den del av hans uppsats, som är
•baserad på riktig uppfattning av mina
ord, skall jag ej ingå, utan tillåter mig i
likhet med honom själv att hänvisa till
boken. Ehuru hans opposition enligt min
åsikt delvis utgår från en ohållbar
grundtanke eller kanske snarare grundkänsla
— att Poes geni bär hälsans prägel —
skall jag, med tack för hans intresserade
uppmärksamhet, för min del villigt
erkänna den insikt, varom ’hans kritik i
flera avseenden vittnar.
Stockholm i dec. 1917.
Gunnar Bjurman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
