Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5-6, sept.-okt. 1920 (tillägnat Hjalmar Branting) - Möller, Gustav: Hjalmar Branting
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LJ å en rättslös klass eller medborgargrupp söker förändra
samhällsförhållandena i en riktning, som strider mot den härskande klassens
intressen, kan den aldrig nå något av sina syften utan att den
representerar en faktisk makt, som det kan vara farligt att helt negligera. I
svensk politik har arbetareklassen ända till den dag i dag är icke av egen
kraft kunnat genomföra en enda reform. Varje reform har måst
avpressas den härskande klassen och betytt ett medgivande från dennas sida.
Den politiker, vilken liksom Branting både tror att
samhällsutvecklingen kan försiggå utan förödande katastrofer och vill sätta in sin kraft
och sitt inflytande för att trygga en utveckling i den fredliga
samlevnadens tecken, måste förstå att inför de härskande klasserna klargöra, att
freden bevaras endast till priset av stora eftergifter. Därför kan en sådan
politik som Brantings icke bortse från nödvändigheten att exemplariskt
åskådliggöra att arbetareklassen, ehuru ännu i minoritet, är en
maktfaktor i samhället och att ett absolut envist framhärdande i att
undanhålla arbetarna naturliga och lätt’ förstådda rättigheter är en lek med
farlig eld. Trots den ledande tanken att katastrofer böra undvikas
och i viss mån i det pedagogiska syftet att lära borgarklassen, hur
katastrofer kunna undvikas, har Branting därför icke tvekat att förorda
kraftåtgärder, som kunnat påtagligt demonstrera den organiserade
arbetarerörelsens makt.
Denna karaktär hade storstrejken 1902, som ledde till en riksdagens
principförklaring för den allmänna rösträtten. De storslagna
demonstrationerna år 1905 till förmån för freden under den hetsiga
stämning, unionsbrottet framkallade, äro också att räkna dit. Likaså de
väldiga demonstrationerna 1917 och 1918, då det äntligen drog ihop
sig till en slutuppgörelse rörande författningsfrågan. Även under
de hetsiga politiska striderna rörande en lagstiftning om arbetsavtal
åren 1905 och 191 o nådde spänningen högt. Vid alla dessa tillfällen
har Branting tagit risken av en sådan tillspetsning av klasstriderna, att
en elak vändning kunde ha fört vårt folk ut i den öppna kampen. Men
han har också med överlägsen politisk skicklighet tvingat motparten till
de eftergifter, som behövts för att åter få stormen att lägga sig.
Det har å ena sidan gällt att den härskande klassen lärt sig förstå
de med ett hänsynslöst utnyttjande av makten förbundna farorna och å
— 206 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
