Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1922 - Händelser och spörsmål - Tysklands oavhängiga socialdemokrati och arbetarklassens enighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄNDELSER OCH SPÖRSMÅL
61
dagens arbete var långt ifrån märkligt och debatterna utmärkte sig i det
hela taget mera för tomhet och räddhågad negativism än för politisk kraft
och målmedvetenhet.
Innan vi gå in på själva kongressförhandlingarna kan det vara på sin
plats att säga ett par ord om det oavhängiga partiets organisatoriska styrka
och att angiva en del av de fakta, som äro de yttre tecknen på dess ställning.
Partiet hade strax före kongressens öppnande 300,695 betalande medlemmar.
Det förfogar över 48 dagliga tidningar. 7,222 av partiets medlemmar äro
stadsfullmäktige eller stadsråd, 124 äro lantdagsmän, 61 riksdagsmän samt 15
statsråd och ministrar. Det framgår av dessa uppgifter att partiets inflytande
i Tysklands offentliga liv ingalunda är obetydligt.
Kongressens egentliga arbetsresultat är nedlagt i ett manifest, som beslöts
den 11 januari.
Detta manifest blev enhälligt antaget och det är innehållet i detsamma,
som av den oavhängiga pressen ägnas en sådan hängiven beundran. Manifestet
rör sig huvudsakligast om följande frågor:
1) Koalitionspolitiken.
2) Vissa dagspolitiska krav.
3) Den nationella och internationella socialistiska enigheten.
De uppställda dagspolitiska kraven äro i och för sig ingenting märkvärdigt.
De äro, kort sagt, fackföreningsprogrammet av den 10 november 1921, på vilket
också majoritetssocialister medverkat och som energiskt företrätts även av
Vorwärts. Att det oavhängiga partiet upptager just dessa fackliga krav och
gör dem till sina är ett led i de på senare tiden allt mera markant framträdande
försöken från de oavhängiga politikernas sida att göra sig till speciella målsmän
för den fackliga rörelsen. I detta ligger sannolikt i icke ringa grad en rent
politisk beräkning.
Bland de dagspolitiska kraven fångar givetvis skattefrågan, dagens stora
inrikespolitiska problem i Tyskland, det mesta intresset. Hilferding talade
om denna sak i ett anförande på kongressen. Han hänvisade i allmänhet till
de ekonomiska frågornas oerhörda praktiska betydelse för arbetareklassen i
Tyskland just nu. I dessa frågor är en gemensam arbetareaktion nödvändig
om goda resultat skola kunna uppnås. Särskilt gäller detta skattefrågorna.
Här är en väg till enighet i praktisk handling, som om den visar sig
fruktbringande kraftigt skall befordra den organisatoriska enigheten.
Därmed var Hilferding inne på det problem, som behärskade alla
kongressens överläggningar: arbetaréklassens enande. Det är ganska intressant att
följa hans tankegång i denna punkt. Enighetsfrågan, betonade Hilferding,
ställer oss på nytt för en situation, i vilken vi ha att avgöra om vi skola
följa förnuftets röst eller gamla oklara känslor. Det finns två vägar att
övervinna arbetareklassens splittring: frihetens väg och tvångets väg.
Arbetarerörelsens historia lämnar exempel på bägge vägarna. För det mesta har
enigheten kommit såsom resultat av reaktionärt förtryck. Geniet Jaurès gick
emellertid tvånget i förväg. Han gjorde frivilligt det, som annars måst ske
under svår kamp och till skada för arbetareklassen. Också vi ha detta val,
om vi frivilligt vilja göra det, den politiska utvecklingen och arbetarerörelsens
intresse kräver. Vi måste slå in på frivillighetens vägf fordrade Hilferding
under stormande bifall från en del av kongressen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
