Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, maj 1922 - Lundstedt, Vilhelm: Samhället och rättsordningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
VILHELM LUNDSTEDT
Stäng föreligger emellertid nu ansvar för rättsenlig handling vid
sådant som expropriation. Tankefelet är ju påtagligt. Om
exempelvis ett järnvägsbolag för att draga fram sin järnväg utan vidare
tillägnade sig därför behövlig mark, så skulle med all säkerhet varken
Ussing eller Stäng finna bolagets handlingssätt rättsenligt. Saken
är naturligtvis den, att den s. k. rättsenligheten förutsätter, att
järnvägen i viss stadgad ordning betalar ersättning. Skadeståndet
måste således redan ha kommit till, för att man skall kunna tala
om s. k. rättsenlig handling. Men vad är det då för mening i att
tala om ansvar för rättsenlig handling? Såvitt ’’rättsenlighet’’
föreligger, räknar man ju redan med skadeståndet. Ser man nu i
stället saken utan alla skolastiska omsvep, så skall man lätt upptäcka
själva det omedelbara felet: tron på äganderätten såsom varande
en absolut storhet. I själva verket betyder äganderätt intet annat,
än att en mängd olika befogenheter i avseende å en sak tillkomma
dess ägare. Bl. a. kan han i allmänhet efter behag disponera över
densamma. Han kan sälja den, om han vill, och avslå vilket
köpeanbud han vill, hur mycket köparen än erbjuder. Detta "kan"
betyder, att ägaren i sitt ifrågavarande handlingssätt följer regler
av den fasthet i genomförandet, som följer därav att de vid behov
konsekvent upprätthållas genom statshjälp. Ägaren kan emellertid
icke alltid hindra en tvångsföryttring. Ett så absolut
äganderättsbegrepp är samhällsnyttan icke betjänt med. I vissa fall får han
foga sig i tvångsföryttring. Detta är händelsen vid exekutiv
försäljning ; detta är också fallet vid expropriation. Lika litet i senare
som i förra fallet ligger det rim och reson i talet om ansvar för
rättsenliga handlingar. Köparen får betala köpeskillingen, eller
förvärvaren får betala värdet — hur man nu vill uttrycka det —
det är hela saken. Det är blott skolastiska omsvep ägnade att
förvrida det enkla sammanhanget, när man betraktar
tvångsför-yttringen såsom ett "rättsenligt" ingrepp i äganderätten. Saken
är i själva verket den, att äganderätten icke innefattar några
befogenheter, som i dylika situationer skulle stå i vägen för en
tvångsföryttring mot vederlag. Jag skall här icke närmare visa
upp det groteska i Stängs uppfattning, att man hade att betrakta
allt s. k. ansvar för ’ ’rättsenliga’’ handlingar under expropriationens
synvinkel. T. ex. bilägarens ansvar mot genom bilfarten skadade
personer! För skolastiken i allmänhet te sig synpunkterna i detta fall
på följande sätt. Bilkörandet är farligt. Det borde sålunda vara
rättsstridigt. Men det är också nyttigt. Då nyttan är större än
faran, blir bilfarandet önskvärt och sålunda rättsenligt. Av vissa
grunder skall emellertid nu bilägaren likväl betala ersättning för
skada, som uppkommit under bilfarten. Alltså uppstår ansvar för
"rättsenlig" handling. Men nu frågar jag: den handling, som ledde
till att personer skadades till liv eller lem — för snabb körning, för
sen bromsning eller annan felmanöver — var den också nyttig?
Naturligtvis icke. Men då var den ju blott farlig och måste sålunda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
