Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, maj 1922 - Lundstedt, Vilhelm: Samhället och rättsordningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAMHÄLLET OCH RÄTTSORDNINGEN
147
ställer man staten såsom ett rättssubjekt emot individerna såsom ett
annat rättssubjekt och utrustar staten med vissa naturliga
rättigheter emot individen och omvänt? Svaret ligger i den stora
betydelse, som under samhällets utveckling översinnliga
föreställningar haft för släktet. Man tänker sig alltjämt individen liksom
staten såsom i och för sig utrustad med vissa rättigheter och
skyldigheter gent emot andra individer, varvid då rättigheterna fattas
såsom rent mystiska krafter. Att detta icke är något lömskt förtal
utan dagsens sanning skall jag visa med exempel. Om en person
äger en sak eller har något att fordra av en annan, så tror
juris-prudensen, att denna äganderätt eller fordringsrätt är en
privaträttighet i den mening, att den riktar sig mot individen och därför
både kan och bör bedömas isolerad för sig, d. v. s. alldeles utan att
beakta den processuella sidan av saken, det tvång som med
domstolens och exekutivmyndigheters bistånd utövas för realiserande av
det, som är rättighetens innehåll. Rätten att åstadkomma sådant
tvång anses höra till en helt annan rättighet, det s. k.
rättsskyddsanspråket mot staten. Nu är emellertid att märka, att enligt samma
jurisprudens rättigheten innebär makt över en sak eller en person.
Ser man emellertid bort från det processuella tvånget, så är det
för en dödlig omöjligt att upptäcka något som helst spår av makt.
Finns sådan likväl måste den alltså vara rent översinnlig. —
Om en person har en fordran, som han under tio år underlåtit att
erinra gäldenären om, så preskriberas fordringen. Detta betyder,
att han icke kan processa sig till beloppet. Vill gäldenären icke
betala, så slipper han betala. Därav borde ju vara klart, att f
ordrings-rätten genom preskriptionen upphört och sålunda icke existerar.
Men så ser icke rättsvetenskapen och lagen på saken. De säga, att
fordringsrätten kvarstår, men att borgenären förlorat sin talan.
D. v. s. han skulle ha kvar sin rätt mot gäldenären men förlorat sin
särskilda rätt mot staten på att få dennas hjälp till realiserande
av sitt alltjämt existerande fordringsanspråk mot
gäldenären-individen. När jag i ett föredrag framhöll intigheten i denna
förnuftsfria konstruktion, framkastade en rättsvetenskapsman emot
mig, att min syn just på denna fråga visade, hur oriktiga mina
teorier vore. Då hans invändning är typisk för kvaliteten i det
försvar, som rättsskolastiken plägar prestera mot min kritik, skall
jag något närmare beröra densamma. Enligt denne man vore en
preskriberad fordran en verklig rättighet. Om man nämligen
betalade en sådan fordran, bleve betalningen giltig, så att den
betalande ej kunde återkräva beloppet. Men giltig betalning måste
ju förutsätta giltig fordran. Alltså vore den preskriberade
fordringen en giltig, d. v. s. verklig fordran, vilket skulle bevisas. På
liknande sätt kan man bevisa, att en katt har tre svansar. För att
rädda traditionella, men orimliga positioner kastar man allt förnuft
överbord och hjälper sig i stället med sofistik. Icke finns väl något
logiskt samband mellan dessa båda faktorer: rätten att behålla ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
