Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, juni 1922 - Händelser och spörsmål - Genuakonferensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANDELSEB OCÖ SPÖESMAL
243
Ententens cirklar hade med detta fördrag blivit ohjälpligt rubbade.
Motparten hade fått ett gott trumfkort på hand, och att sköta spelet på samma
nonchalanta sätt som förut vore ej längre möjligt. Mot sig hade man ej
längre två makter för vilka man kunde diktera lagar efter behag. En viss
likställighet hade nu faktiskt inträtt. Nu hade det vackra talet vid
öppningssammanträdet besannats. Då hade sagts att man ej skulle sitta till bords
i Genua som segrare eller besegrad. Men det var just en sådan utfästelse som
ententen minst av allt ämnade uppfylla. Den önskade göra upp den här lilla
affären på egen hand och när det visade sig att tyskarna protesterade slog man
igen dörren för dem. Frankrike ville gå än längre. Det är ingen överdrift att
påstå att fransmännen helst ville se konferensen upplöst. Ensamma hade de
emellertid ej mod att draga sin färde, ty de fruktade isoleringen och då Lloyd
George och italienarna ej ville släppa taget stannade även franska delegationen
kvar. Men förhandlingarna i ryska frågan skulle föras utan tyskarna och när
ryssarnas svar på de allierades första not inträffade underställdes den en första
kommission ur vilken tyskarna uteslutits.
Den i ryska svaret preciserade ståndpunkten var långt ifrån förenlig med
de allierades. Ryska delegationen förklarade sig visserligen beredd att gå med
på deras krav i vissa delar men förenade dessa medgivanden med villkor som
praktiskt taget skulle upphäva avtalet. De begärde att krigsskulderna och
obetalade räntor skulle reduceras och att Ryssland skulle beviljas skäligt finansiellt
bistånd. Vidare skulle de forna egendomsinnehavarna i Ryssland ej återfå
den nationaliserade eller beslagtagna egendomen utan endast erhålla
nyttjande-rätten till densamma eller om detta ej var möjligt skulle de beredas rättvis
kompensation. Till slut krävde noten de jure erkännande för ryska regeringen.
I annat fall vore ju dess erkännande av de utländska makternas fordringar
meningslöst.
Såväl detta krav, som fordringarna på kredit stötte på starkt motstånd.
Den viktigaste punkten var dock den som rörde återlämnandet av den
nationaliserade egendomen. På denna fråga var det som konferensen led det avgörande
skeppsbrottet och splittringen mellan de allierade fullständigades. Man kan
emellertid ej befria sig från intrycket av att fransmännen fullföljde en ur
konferensens synpunkt mycket illasinnad taktik. De arbetade på att i de
allierades motförslag inympa sina egna långt gående och för ryssarna
oantagliga fordringar och sedan de i enighetens intresse fått Lloyd George att göra
medgivanden och framtvungit ohanterliga förslag sveko de själva i det
avgörande ögonblicket. Hela det arbete som under nära två veckors tid nedlades
på att utarbeta ett nytt västmaktsförslag i ryska frågan blev därmed
tillspillo-givet. Då slutligen ett nytt förslag såg dagen nekade franska delegationen
sin underskrift. Visserligen hade Belgien uppträtt som föregångare men det
blev ganska snart klart vilken av makterna som var den egentliga drivfjädern.
Några dagar efter Belgiens vägran förklarades från franskt håll att Frankrike
ej skulle uppgiva den tillsammans med Belgien intagna ståndpunkten även om
detta land skulle frångå sitt beslut. Frankrikes liksom Belgiens vägran rörde
den formulering som givits åt kraven i fråga om privategendomen. Det hette
därom i förslaget:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
