Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, juli 1922 - Graf, Gg. Engelbert: Världspolitikens huvudlinjer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
288
Gg. ENGELBERT GRAF
guldmarks kapital under uppsikt av engelska och ryska staten skall
på ett storstilat sätt organisera exporten från och till Ryssland.
Ungern är allaredan behärskat av engelskt kapital. Men just för
att Ungern varken är någon ansenlig marknad eller en särskilt
framstående leverantör av råämnen, ter sig den engelska
verksamheten i Ungern som ett led i en kedja av vittsyftande politiska
strävanden. Bland annat äro 25 milliarder pund sterling nedlagda
enbart i den ungerska industrien. ’ ’Ungarische Bank- und
Handels-A.-GL" blev, samtidigt som aktiekapitalet höjdes med närmare
100 % — i nära anslutning til] "Marconi Wireless Telegraph Co.
Ltd."! — förvandlat till firman "British—Hungarian Bank Ltd."
Anglo-Persian Oil Co. har tillförsäkrat sig de ungerska
petroleum-och jordgaskällorna. De engelska rederierna Furnes, Withy & Co.,
Swan Hunter & Co. och Barrie ha tillsammans med bankerna Cox
och Hambro förvärvat 51 % av aktierna i Ungarische Fluss- und
Seeschiffahrts-A.-G. och grundat Danube Navigation Co. för
utnyttjande av Donau. England behärskar numera, bortsett från ett
oansenligt tscheckiskt rederibolag, hela Donau från Ulm ända ned
till flodens mynning. Klart framstår såsom mål en
ekonomiskt-politisk kontroll, sträckande sig från Hamburg till Konstantinopel
och vidare därifrån. Och denna engelska kontinentalväg leder genom
Tyskland.
Tyskland är som genomgångsområde ännu i ett annat avseende
brittisk intressesfär. Sedan tillkomsten av den stora kontinentala
järnvägen (London)—Ostende—Brindisi betrakta engelsmännen
Italien som en hamnpir, som skjuter ut i Medelhavet vid vägen till
Indien. Italien har alla dessa år varit Englands trogne drabant. Är
det då ej geopolitiskt självklart, att den engelska politiken traktar
att bringa under sitt inflytande också den tyska delen av vägen
London—Rom via Köln? Och man må väl betänka, att här korsas
de två viktigaste rörelseriktningarna: i stort sett från väster mot
öster leder amerikansk expansion över Frankrike in i hjärtat av
Europa och därifrån vidare till Prag, Warschau, Bukarest, Belgrad,
Saloniki, medan från norr till söder mellan Nord- respektive
Östersjön och Medelhavet engelska förbindelsetrådar spinnas. Man får
intrycket av ett imperialistiskt diluvium, som välter från Amerika
mot Europa och redan brytes i skum mot Irlands, Portugals och
Västafrikas kuster; dess förelöpare tränga in i Europas fastland,
medan den engelska politiken söker uppföra en jättelik damm för
att hålla floden borta och i ro kunna hösta in segerns frukter.
Feberaktigt arbetar England på denna damm och har redan fått
mycket till stånd. Det iriska problemet är på god väg att lösas;
på Grönland upprättar England en gniststation av första ordningen;
en flottstation skall följa efter; Island och Färöarne ha så mycket
bragt bandet med Danmark att lossna, att de nu äro till namnet
autonoma, men i verkligheten avhängiga av Storbritannien. Danmark
själv seglar i Englands kölvatten, Sverige och Norge måste göra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
