Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, sept. 1922 - Händelser och spörsmål - Skadeståndsfrågans läge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
370
HÄNDELSER OCH SPÖRSMÅL
U. S. A. Den var ingenting annat an ett griftetal över Europas förmåga att
på egen hand reda upp sina svårigheter. Utan Amerika kunde ingen varaktig
reglering av frågorna om skadeståndet och de allierades skulder åvägabringas.
England kunde ej ensamt bära förlusterna. Blott om dess egna skuldor
nedskrevos kunde det bevilja Frankrike motsvarande lättnad. Baifournoten betonade
dessutom att England blott i den mån som det ägde att betala sina skulder til i
U. S. A. skulle utkräva sina fordringar hos Frankrike. Då detta faktiskt
betyder att England endast skulle kräva igen ½ av de summor som
Frankrike lånat kunde det tyckas att detta senare borde känna sig tillfredsställt.
Men nu hade Frankrike alltid i tysthet föreställt sig att dess skulder till den
forna vapenbrodern aldrig skulle behöva likvideras, åtminstone ej i den
utsträckning som den engelska noten påyrkade. Det var otvivelaktigt ett svårt slag
för den franska regeringen att så brutalt spännas framför ännu ett tungt
lass av finansiella förpliktelser. Ty man får ej blunda för Frankrikes
fruktansvärt dåliga finansiella ställning. För 1926 räknas sålunda med en deficit
på omkring 4 miljarder francs. Vid sidan därav figurera oerhörda summor
på den extraordinära budgeten, innefattande utgifterna för de härjade
provinsernas återställande, pensioner o. s. v. Dessa utgifter gå såsom utlägg för
Tysklands räkning och skola alltså täckas med skadeståndsbetalningarna.
Summorna på denna budget springa upp till 27 miljarder francs.1) Skulle nu till
på köpet England börja kräva igen lånen funnes ju ej mycket hopp för
Frankrike att undgå en krasch.
Londonkonferensen mellan de allierade regeringarnas representanter kom
emellertid till stånd. Ehuru det kunde tyckas att konferensen redan på
förhand vore dömd att misslyckas följdes den med spända förväntningar över
hela den europeiska kontinenten. Sådan var stämningen att den minsta
möjlighet anammades till grundval för nya förhoppningar. Den som dessa dagar
följde de tyska tidningarna kunde ej undgå att se hur oron dag för dag växte
i Tyskland, koncentrerades och hotade att spränga alla band. Vart skulle det
bära hän om ej de allierade regeringarna kunde enas?
Konferensen slutade som man minns med ett fullständigt misslyckande.
Poincaré hade uppställt villkor för ett moratorium som den engelska
regeringschefen nekade att underskriva. Tyska staten skulle lämna vissa "produktiva
panter" i utbyte mot ett moratorium, däribland viss tysk statsegendom i
Ehenlandet, såsom skogar och gruvor, vilka skulle exploiteras av Frankrike till
dess skadeståndsbetalningarna fullgjordes.
Med all säkerhet skulle Poincarés förslag stött på ett förbittrat motstånd i
Tyskland, om man sökt utföra dem. Väl var nog även att så ej skedde.
Frågan om moratorium överlämnades åter till skadeståndskommissionen som
öppnade nya förhandlingar med Berlin. Efter att till slut ha förkastat den
engelske representantens förslag om att bevilja det begärda moratoriet beslöt
kommissionen att Tyskland i stället för att göra tre inbetalningar å
respektive 50, 60 och 60 miljoner guldmark, skulle lämna skattkammarväxlar iniösliga
i guld efter sex månader. Förslaget, som i huvudsak var Belgiens, bestämde
även, att borgen skulle ställas för växlarna på sätt som Tyskland och Belgien
*) Uppgiften är hämtad ur den engelska tidskriften The Round Table.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
