Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 1922 - Händelser och spörsmål - Regeringsskiftet och valen i England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4f)2 HÄNDELSER OCH SPÖRSMÅL
politik. Den radikala veckotidningen New Statesman anmärker även att man
kan vänta sig att "brittisk politik nu skall bli en stabiliserande i stället för
en osäker och obestämd faktor i Europeisk politik. Ej heller", tillägger
tidningen, "har man någon särskild anledning att betvivla att en konservativ
regerings politik ej skall bli ’nationell7 i den mening att den samlar alla partier
och får alla partiers stöd. Det är brittisk tradition att utrikespolitiken skall
stå över partierna och Bonar Law och lord Curzon äga möjligheter och önska
sannolikt också återuppliva denna tradition". I motsats därtill måste man
fråga sig om ej en stark utomparlamentarisk opinion skall göra sig gällande
i fråga om den inre politiken. Den nya regeringen har svåra uppgifter att
lösa. Där är arbetslöshetsproblemet, bostads-, skatte- och skuldfrågorna, som
säkerligen komma att blåsa upp mången storm i parlamentet. Går regeringen
i dessa frågor fram stick i stäv mot väljarnas majoritet kan man ej säga vad
som skall hända. Att situationer skola uppstå då Bonar Law frestas av den
pockande yttersta högerflygeln att spänna bågen till den parlamentariska
bristningsgränsen kan man emellertid förutse och man kan med skäl tvivla på att
folket skall låta nöja sig därmed.
Det nya underhuset har dock ett par mycket hoppfulla drag. Såsom det
främsta oppositionspartiet framträder Labour Party med en i förhållande till
före valen ungefär fördubblad styrka, 142 arbetarerepresentanter sitta nu på
oppositionsbänkarna mot 77 i det gamla underhuset. Bland de nya
ledamöterna märkas många framstående namn såsom Mac Donald, Ph. Snowden,
Sidney Webb, Morel, bröderna Buxton, Ponsonby, Trevelyan. Vid sidan av
de kanske alltför mycket utpräglade fackföreningsmännen ha arbetarpartiet
lyckats placera en stor del av sina främsta politiska begåvningar i underhuset.
Ehuru det ej ännu är möjligt att lämna en närmare analys av valen skola
vi dock påvisa några drag vid sidan av de redan nämnda. Vad som först och
främst sticker i ögonen är arbetarpartiets uppmarsch. Trots de stora
svårigheter som partiet haft att kämpa emot, trots att det haft så gott som hela
landets press emot sig och ej varit utrustat med tillnärmelsevis så stora
valfonder, som de borgerliga partierna, trots att det på sitt program haft det
omstridda kapitalbeskattningsförslaget, dominerar arbetarpartiet nu faktiskt det
stora flertalet industridistrikt. De konservativa ha däremot ännu fast fot i
flera av de stora städerna och framför allt i jordbruksdistrikten. Som framgår
av röstsiffrorna vunno de en mängd av sina segrar utan att ha fått
majoriteten eller i några fall ens tredjedelen av de avgivna rösterna. De konservativas
framgång i de stora städerna såsom i London och Manchester förklaras till stor
del av att liberalerna där gått tillsammans med de konservativa mot
arbetarpartiet. Ett undantag var Glasgow där arbetarpartiet vann glänsande segrar.
Bonar Law som stod för en av Glasgowvalkretsarna lyckades blott få en
minoritet av väljarna på sin sida. Hans seger var allt annat än lysande. Labour
Partys vinster i Glasgow tycks emellertid ha berott på den väldiga
arbetslösheten. I allmänhet lågo dock de konservativa över i de stora städerna.
Ett anmärkningsvärt drag är I. L. P:s framgång. Väljarnas misstro mot
detta parti, som under kriget oförskräckt hävdade pacifistiska synpunkter äro
helt och hållet försvunna. Detta är ett gott tecken på den växande
antimilitaristiska stämningen i England.
Starka tecken tyda alltså på att arbetarpartiet är det kommande partiet, som
efter nästa val står färdigt att taga regeringsmakten i sina händer. Det har
fått en mycket högt kvalificerad representation i underhuset, som under Mac,
Donaids ledning skall veta att stärka partiets prestige i landet. Man har rätt
att vänta sig mycket av sådana män som Snowden, Ponsonby, Morel, Buxtons
och först och sist av Mac Donald själv. Trots den framgång som de
konservativa haft äro valen dock tack vare arbetarpartiets uppmarsh en
ljusglimt på den mörka europeiska horisonten. Konservatismen sitter ännu i
högsätet i England men dess ställning är så undergrävd att den ej kan tjäna till
fäste för reaktionära förhoppningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
