Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8, dec. 1922 - Öhlin, Pelle: Tre kampsånger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
m
PELLE OHLIN
socialismen, det hade denna sång gjort på en enda dag. Den
svenska arbetarklassen hade fått sin nationalsång, och sin
segersgång gick den omedelbart. I stugor och torp och var helst ett
möte under röda dukar hölls, så hörde man Arbetets söner. Det
var något annat för de trötta slavarna än den sång, som dittills i
årtionden varit deras tröst i trista stunder:
•"7"~’V=V ■■.;.■• -%____TrT*. ÜÜÜT-_______-________1 ... ..’.’..... ~.\_____^"■’
Den fattiga födan, den knogar jag för,
så ryggen den börjar bli krokig.
Om inte jag hade mitt glada humör,
så tror jag bestämt jag blev tokig!
Sedan dess har av alla arbetarsångböcker som utkommit ingen
varit utan sången Arbetets söner. Och man kan i verklig mening
säga, att ingen sång är bland Sveriges arbetare så populär och kär,
som just denna sång. Den är och förblir ett av allt det myckna, som
håller trådarna samman mellan den tid och de personer, som gått,
och den tid och de personer som nu äro.
Arbetets söner har som synes, ganska egendomligt förresten, med
Marseljäsen det gemensamt, att den icke från början helt runnit
upp hos sin författare, utan impulsen har undfåtts av andra. I
Marseljäsens tillkomst har ju borgmästaren Dietrich i Strassburg
sin del, och i Arbetets söners har trädgårdsmästare
Hammarlund sin!
Vad beträffar Arbetets söners melodi, har det gjorts flera försök
att få en egen melodi till densamma. Intet har dock haft lycka
med sig, utan arbetarna sjunga än i dag den gamla bekanta melodin.
De ha nu sjungit den i snart 40 år. Den är som bekant lånad från
musikdirektören vid Lunds domkyrka Nils Petter Möllers
tonsättning till Vindarnas sång i Atterboms Lycksalighetens ö. Det kan
ju tyckas, att melodin är släpande och att den icke bär med sig
den rutsch och fart, som man tycker höra till en kampsång. Men
just denna släpigliet och frånvaron av krävande tongångar har nog
bidragit att göra sången lättsjungen och omtyckt. Att det blev
denna melodi berodde helt på, att skalden var så förtjust just i
Vindarnas sång, och länge haft i sinnet att göra en dikt till melodin.
Det var ju brukligt i rörelsens första dagar: man förnam, att
man måste ha något att sjunga, men det dugde ej att sjunga
borgarnas sånger, men väl deras melodier! På den tiden fanns det heller
inga musikdirektörer som satte musik till arbetarsånger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
