Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1923 - Dalgren, Lars: Det svenska statsrådets omvandling till parlamentarisk ministär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112
LAES DALGREN
bli -sittande, då de hållas om ryggen av riksdagens majoritet och en
stark allmän opinion. De Geer intar faktiskt före
statsministeräm-betets inrättande en premiers ställning. Representationsreformen
ökar möjligheterna för riksdagen att göra sitt inflytande gällande.
Oskar II as regering uppvisar i Boström en premier med mycket stor
makt över statsrådets sammansättning; grunden härtill är den, att
konungen på grund av sitt absoluta förtroende for B. frivilligt ger
honom fria händer vid val av kolleger.
Emellertid försöker man konsekvent förhindra totala
ministerkriser ; ombytena inskränka sig till att olika fackministrar efterträda
varandra. Understundom inträder en ny statsminister i en i
huvudsak oförändrad konselj. Det första totala ministerskiftet är det
förut omtalade av år 1905.
I fråga om statsrådets rekrytering brottas under perioden den
byråkratiska principen, enligt vilken ett statsrådsämbete är
slutpunkten i en förtjänt ämbetsmannakår riär, med den politiska, som
vill i regeringen placera ledande riksdagspolitiker. Eegeringens
förhållande till riksdagen påverkas i mycket hög grad av den under
perioden permanenta motsättningen mellan kamrarna. Boströms
av Oskar II gillade uppfattning av den lämpligaste regeringstypen
var den, att det helst borde finnas en sorts kompromissministär utan
utpräglad partikaraktär. Som det första "parlamentariska"
experimentet kan man betrakta den Posseska ministären 1880—83. Men
därvid är att märka, att det parti, som skulle vara Posses stöd,
lantmannapartiet, alldeles inte var hågat att ikläda sig ett
regeringspartis förpliktelser. Till partiväsendets skärpning och därmed till
svårigheten att fullfölja en centerpolitik från regeringsbänken bidrar
framför allt tullfrågan. Denna fråga "eliminerar", för att begagna
författarens eget uttryckssätt, vildarna och de lösa
mellangrupperingarna ur riksdagen och framkallar starka, väldisciplinerade
riksdagspartier. Den Boströmska kompromisspolitiken misslyckas
(varvid även unionsfrågan spelar in), och efter ännu ett försök med en
regering under ledning av en exklusivt ambetsmannamässigt skolad
man (Ramstedt) träda riksdagens egna män till statsrodret med
uppgift framför allt att söka åstadkomma en regeneration av
regeringsmakten.
Av hela den nu refererade framställningen ger sig ju den
konklusionen, att varken en regering av kungens nåde eller en dylik av
byråkratiskt, ej politiskt kynne visat sig i stånd att i längden upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
