Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 1923 - Olberg, Paul: Rysslands orientpolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
170
PAUL ÖLBERG
II.
Till följd av olika omständigheter, dels sådana av inre art, dels internationella,
kunde den Leninska regeringen tämligen lätt genomföra sovjetiseringen av
gränsområdena mot Asien. På grund av den bolsjevikiska statens inre
svaghet kunde Lenin föra krig endast mot mycket efterblivna länder. Endast tack
vare denna efterblivenhet kunde den röda armén, vars styrka och slagkraft man
i Europa väsentligt överskattar, ockupera de områden, som proklamerat sin
självständighet. Bolsjevismen fann dessutom i de östra länderna en gynnsam
internationell konstellation och en fruktbar mark för*sin propaganda.
Världskriget hade för dessa folk blivit en skola till nationellt uppvaknande. I kriget
blevo de övertygade om sin egen styrka och sin oumbärlighet för
världspolitiken.
Bolsjevikerna sökte finna vägen till muhammedanernas hjärtan genom en
livaktig allislamitisk propaganda. I Europa söka de som bekant motivera Moskvas
åtgärder med socialismens principer. Men när Moskvakommunisterna trädde
inför de mohammedanska folken, då förvandlade sig deras Saulusgestalt till
Paulus, i det att de utgåvo sig som ortodoxa bärare av den islamitiska läran.
Deras hyckleri har gått så långt, att de icke ens skytt att uppfordra
muhammedanerna till det heliga kriget mot det kristna Europa. Oligarkien i Moskva
inledde sin annexionspolitik i Turkestan liksom i den övriga Orienten med den
högtidliga deklarationen av de mohammedanska folkens oantastbara
självbe-stämningsrätt. I november 1917 utfärdade sålunda den ryska regeringen med
sirénstämma följande upprop till alla mohammedanska arbetare: "Edra seder
och bruk och Edep tro, Edra nationella och kulturella inrättningar förklaras
från och med nu för fria och oantastbara. Fritt och obehindrat haven I att
inrätta Ert nationella liv. Det är Eder rättighet. Själva ären I Edert lands
herrar. Själva skolen I inrikta Edert liv efter Edra egna seder och bruk."
Och med hänsyn till, att det ottomanska rikets öden icke är någon
mohamme-dan likgiltigt, proklamerade den ryska regeringen vidare i uppropet, att
"Konstantinopel måste förbliva i mohammedanernas händer".
Det var med sådana medel, som det till en början lyckades bolsjevikerna
att vinna inflytande över de mohammedanska folken.
Ett väsentligen gynnsamt moment för den bolsjevistiska politiken var, att
den fann en "naturlig" bundsförvant i Angöra-Turkiet. Genom fördraget i
Sévrès drevs som bekant det turkiska folket till bitter fiendskap mot
ententen. Rysslands Orientpolitik skulle vara ett vapen mot England. Genom
ständigt hot mot Englands välde söker Ryssland utverka sig erkännande och
fördelaktiga fördrag. Det var av den orsaken, som det kom till stånd ett
förbund mellan de båda ententefienderna, Moskva och Angöra. Därigenom
underlättades också den ryska sovjetiseringen av Armenien och Georgien.
III.
Turkestan ville icke, lika litet som de andra randområdena, underkasta sig
Moskvas diktaturregim. Kort efter den bolsjevikiska omstörtningen i Central-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
