Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 1923 - Händelser och spörsmål - Regeringsskiftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178 HÄNDELSEB OCH SPÖBSMÅL
på de håll, där man inför utsikteji att för framtiden själv icke vara
regeringsparti lagt kravet på "en stark regering" på hyllan och i stället strävar att
få regeringen så maktlös och så kraftigt dirigerad av den högre
ämbetsmanna-byråkratin som möjligt, utan även på vissa andra, för vilka den gamla
lant-mannapartistiska traditionen har en falsk gloria av riksdagssjälvständighet.
Därom vittnar icke blott den diskussion om > ’konsultväldet’’, som efter
regeringsskiftet förts, utan även åtskilligt annat. Besultatet av regeringsskiftet har
nu blivit, att landet — eller riket — åtminstone äger en regering, som icke lider
av överflödig styrka och vilken heller icke är parlamentarisk. Sådana
företeelser, som att den nya regeringen uppträder motsägande i riksdagen och
dessutom förklarar sig redo att acceptera beslut, om vars skadlighet den är
övertygad, vittnar om en degradering av regeringsmakten, som är vådlig för ett
parlamentariskt skick. I den mån högern har ett intresse av detta resultat, är
det ju ur dess synpunkt tillfredsställande; och det är nog ej heller utan
personlig tillfredsställelse, som hr Lindman sett hr Trygger giva sig ut på den
seglats, där en grundskjuten personlig auktoritet är enda utsikten. Men det
är för den svenska demokratin och parlamentarismen ett resultat, som icke
är gagneligt.
En demokratisk riksdags huvuduppgift är, som det många gånger hävdats i
denna tidskrift, att skapa landet en stark och arbetsduglig regering. Däremot är
den omtyckta och för enklare själar lättare tillgängliga sport, som ligger i att
söka göra sig populär genom att framdraga och motionera om st runt detalj er
rörande statsförvaltningen eller gruppens eller ortens angelägenheter, ett sådant
arv från lantmannapartismen, som riksdagen icke borde tillåta tagas i
användning i högre grad än nöden kräver. Den verkar i samma riktning som högerns
konsekventa strävan att beröva statsmakterna, sedan dessa icke längre äro högerns
lydiga verktyg, arbetsförmåga och auktoritet. En utskrattad riksdag och en
maktlös regering — det är ett perspektiv. Eiksdagens fyllande av sin absoluta
huvuduppgift kräver, i synnerhet så länge icke något parti äger absolut
majoritet, att mindre intressen få jämka på sig för det ur denna uppgift framgående
större intresse. Riksdagen kan störta en regering, så snart denna icke äger
dess förtroende, men riksdagen skall då också äga en ny regering att ställa till
förfogande. Så länge läget icke mognat för detta, måste riksdagens
majoritetspartier göra sådana jämkningar i sina ståndpunkter, att den sittande
regeringens bestånd kan tryggas. Detta gäller naturligtvis även socialdemokratin
gentemot en borgerlig framstegsregering, därest denna är den enda
parlamentariskt möjliga. Men den doktrin, som blivit ett allt populärare slagord på
liberalt håll, innebär i själva verket döden för all parlamentarism. Den lyder
i sin klassiska enkelhet och enfald: vi stödja en regering, så länge den
regerar liberalt. Alla andra skola kompromissa med sin övertygelse, med sina
samveten. Alla andra skola kompromissa med oss. Alla andra skola underordna
sina synpunkter våra synpunkter. Men vi, vi skola icke kompromissa, vi skola
icke rubba våra gränspålar en tum, vi skola rena och skinande vita i det helga
lammets oskuld träda inför folket på den yttersta dagen — valdagen.
Detta är en rättshaveristisk doktrin — inte så värst allvarligt menad, för all
del, men ändå lika förödande för den offentliga moralen genom sitt ständiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
