Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1923 - Norlén, Gunnar: Symfoniens utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284
GUNNAR NORLÉN
nyssnämnda utseende. Till och med den till synes största avvikelsen,
den ensatsiga "symfoniska dikten", har vid ett närmare studium
oftast en liknande byggnad.
Vad sonatschemat beträffar, så är denna förin i motsats till andra
musikaliska schemata, som utvecklats ur dansen, visan eller poemet,
mera konstmässigt uppbyggt. Det består av tre huvudavdelningar:
den s. k. exposén, där de till användning kommande temata ställas
upp, "genomföringen", där de sattas emot varandra och genom olika
behandling ställas i andra belysningar, och slutligen reprisen, som
i huvudsak är en återupprepning av exposén. Sonatschemat har
uppkommit ur musikerns önskan att finna en form, som gör det
möjligt för honom att ej blott uppställa två eller flera musikaliska
tankar, utan även att låta dem in i deras minsta delar utnyttjas
tillsammans med varandra eller självständigt ("genomföringen"). Då
emellertid under en sådan behandling den ursprungliga formen för
temata lätt kunde glömmas av åhörarna och därmed förståelsen av
det hela kunde äventyras, så lät man den första delen återupprepas
med temata i originalgestalt efter genomföringen. Man fick på så
sätt en retrospektiv överskådlighet över hela satsen utveckling.
Uppkomsten av det s. k. sonatschemat kan sättas till slutet av
1600-talet. Den är förknippad med namnen Biber, Corelli, Kullmann,.
Mattheson, Domenico Scarlatti, Durante, Padre Martini, men
framför allt med Sebastian Bach och dennes son Emanuel. Den
sistnämnde gav i motsats till den föregående tiden i sin tonkonst uttryck
för sin egen känslovärld och inledde därmed den största och skönaste
glansperiod, som sonaten hittills kunnat uppvisa, Haydns, Mozarts
och Beethovens gyllene tidsålder. Huru mycket dessa mästare hade
honom att tacka för, ha de själva betygat och även bevisat därigenom,
att de bibehöllo den från honom härledande cykliska formen i sina
musikverk.
Med Haydn (född 1732 i Rhorau i Österrike, död 1809 i Wien)
börjar den fria stilens epok, tonkonstens vår. Musiken når hos och
genom honom medvetande om, att den ej är endast system och
vetenskap utan fri rörelse, lyrik. Hur begränsad Haydns tonvärld än är
i och för sig, om man jämför den med den oändliga synkrets, som
öppnats genom Beethoven, och hur föga hans fromma, barnsligt
naiva natur — det karakteristiska även i hans musik — än förmår
att uppenbara verkligt djupa själshemligheter, så är han likväl på
sitt område så uppfinningsrik, så full av sprudlande genialitet, att
honom höves en plats bland de största tonkonstnärerna, ty i
formfulländning och sann klassisk inre harmoni hava hans verk ej
överträffats ens av hans stora efterföljare. Även den som helt levat sig
in i Beethovens jätteskapelser, återvänder gärna då och då till en
sonat eller symfoni av "fader Haydn", det lätta skämtets, glädjens
och gemytlighetens mästare, om ej för annat så för att få en
reminiscens av sin egen barndom och ännu en gång få se livets första
paradis skymta. Hans mest berömda symfonier äro de s. k. London-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
