Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1923 - Norlén, Gunnar: Skandinaviska Symfonister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKANDINAVISKA SYMFONISTER 373
Med 1850-talet kom något nytt in i den svenska musiken. Det var
intryck från Leipzig, där traditionerna från Mendelssohn och
Schu-mann ännu levde kvar, där allt var sjudande liv, och dit även en rad
nordiska tonsättare sökte sig och blevo påverkade av dessa idéer.
Föregångsmännen härvid voro på symfoniens område främst
Berwald och Norman. Deras paroll var: bort med det gamla
dilettan-teriet, som florerat så rikt förut här hemma, plats för
instrumentalmusiken och de större, slutna konstformerna! Den mest betydande
av dessa två är
Frans Berwald (född 1796, död 1868 i Stockholm), vilken även
åtnjutit personlig undervisning av Mendelssohn. Hans symfonier
lågo länge i glömska, men numera spelas de ofta, och mången anser
honom vara den störste symfoniker, som Sverige någonsin ägt.
Berwald är som musiker en man för sig, och det torde vara svårt att i
hans förnämligare verk spåra någon stark påverkan från andra
tonsättare. Hans ingivelse uppbäres icke av sirlig glöd eller storstilad
schwung, den är mera spirituell och humoristisk till sin hållning, och
känslobetoningen förmäler sig gärna med ett intellektuellt element,
dock aldrig så, att underströmmen av omedelbar, eldig skaparekraft
går förlorad. En rik klangfantasi och rytmiskt raffinemang utgöra
framträdande kännemärken. Hans symfonier äro en utomordentligt
genomskinlig, i varje del fullt organisk vävnad. De äro fyra till
antalet, den sistnämnda dock ej fullbordad av Berwald: Ess-dur,
g-moll, kallad "sérieuse" (allvarlig), C-dur, kallad "singulière"
(egendomlig), samt D-dur, kallad "capricieuse" (nyckfull).
Ludvig Norman (född 1831, död 1885 i Stockholm) skrev också
fyra symfonier, av vilka emellertid endast n:r 2, Ess-dur, och n:r
3, d-moll, finnas utgivna i tryck. Det kontemplativa lugnet, den
djupa tankevärld, som uppenbaras i hans verk gjorde hans samtid
mindre förstående för hans tonsättargärning, ty den egendomliga
tillbakadragenheten i hans formgivning, som endast sällan stiger till
ett högre patos, behöver vana öron för att rätt förstås. Det
inflytande, Norman utövat på den yngre generationen av svenska
tonsättare, är mycket stort och har satt många spår. Det rent lyriska
i hans diktning, den äkta svenska molltonen i hans musikaliska idéer
göra ju också detta helt naturligt.
Vilhefon Stenhammar (född 1871 i Stockholm) förenar i sig
egenskaperna av komponist, pianist och dirigent. Som komponist har
han bl. a. skrivit två symfonier (1903 och 1915). Hans musik är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
