Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, 1923 - Wigforss, Ernst: Liberalism och socialism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
388
ERNST WIGFORSS
fattning, som finner olikheterna ur andra synpunkter onödiga eller
icke önskvärda. Detta rent ekonomiska betraktelsesätt anlägges i
regel på frågan av de nationalekonomer, som överhuvud ägna någon
uppmärksamhet åt inkomsternas fördelning mellan människorna och
inte bara syssla med fördelningen mellan de s. k.
produktionsfaktorerna. Man skulle numera kunna peka på ett icke obetydligt antal
teoretiska ekonomer med kända namn, som utan tvekan förklara den
jämnaste fördelningen vara den i och för sig bästa, därför att man
på så sätt når fram till den största behovstillfredsställelsen. Men
därför att nationalekonomerna vid sin argumentering för en
jämnare fördelning bygga på iakttagelsen om den avtagande nyttan hos
varje del, varmed inkomsterna ökas, och kalla detta för en ekonomisk
lag, iså slippa de naturligtvis därmed inte undan det ’ ’moraliska’’
problemet. Visserligen söker t. ex. prof. Heckscher i sin skrift om
orsakerna till "att några människor äro rika och andra fattiga"
komma ifrån den "ekonomiska rättvisan", som han finner vara ett
alltför oklart och mångtydigt begrepp. Men fastän han föredrar att
tala om "ekonomisk lämplighet", är han väl lika långt borta från
den ekonomiska "vetenskapen" som ivrarna för "rättvisan". Ty
bakom hans ståndpunkt ligger ju ett godtagande av jämlikhetskravet
i en viss bestämd form, och detta krav kan motiveras från
"religiösa" eller "etiska" eller kanske till och med "logiska" synpunkter
men inte, såvitt jag kan förstå, med något slags speciellt
nationalekonomiska. Och då det i samme förf :s "Gammal och ny ekonomisk
liberalism" på tal om den ekonomiska utjämningen heter, att det
"visserligen aldrig kan bevisas för förnuftet" men att
"nutidsmänniskornas känsla i regeln torde bejaka" antagandet, "att den rikes
människovärde ej är större än den fattiges", så förefaller det, som
om argumentet vore mera ägnat att kalla fram nya frågor än att
besvara den gamla. Även om nutidsmänniskorna i regeln hyllade
en dylik jämlikhetstro, innebure detta ju ingalunda, att man
kommit bort från det "’moraliska" problemet till skillnad från det
"ekonomiska", utan endast ett konstaterande av att det funnes en
relativt enhetlig "moralisk" uppfattning att utgå ifrån. På den
punkten torde emellertid många av prof. H :s läsare ha andra
erfarenheter både ur livet och litteraturen. Och man kan undra, om inte
förf. här låter vilseleda sig av det mångtydiga i ordet människovärde.
Det må vara ganska lätt att få en "nutidsmänniska" — men
knappast lättare än en "medeltidsmänniska" — att erkänna, att "inför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
