Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, 1923 - Olberg, Paul: Ryska ställningar och utvecklingslinjer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
438
PAUL ÖLBERG
Nikolai—Kursk—Rjasano—Uralbanan och de baltiska
järnvägslinjerna granskat vederbörande direktioners verksamhet, framhöll i
sin rapport, att ledningen inte företagit något för att höja linjernas
prestationsförmåga. Bokföringen befann sig i ett kaotiskt tillstånd.
Boksluten uppgjordes på grundval av de gamla boksluten före
revolutionen, den enda ändring som gjordes var att omräkna guldvärdet
till motsvarande belopp i sovjetrubel. I böckerna upptogs
inkomster och utgifter, som inte existerade. Utgifterna överstego den
kredit, som staten medgav ledningarna. Krediträtten användes
lättsinnigt av direktionerna. De gjorde skulder, som överstego det
dubbla av deras anslag. De nödvändiga förråden för trafiken,
bränsle, metall, inventarier och så vidare anskaffades inte.
Reparationer uppskjutas år från år. Under tiden ökas osäkerheten för
trafiken oupphörligt. Inte mindre än 87 procent av
järnvägskatastroferna bero på linjernas dåliga tekniska tillstånd.
Man skulle kunna anföra ytterligare många bevis på
desorganisationen inom de ledande myndigheterna. Men vi kunna lugnt avstå
därifrån, då vi redan nu framlagt tillräckliga bevis på
misshushållningen.
I det moderna näringslivet, man må tänka sig ett
privatkapitalis-tiskt företag eller en rörelse av offentlig natur (statlig, kommunal
eller kooperativ drift), är i regeln produktiviteten bestämmande för
arbetarnas och tjänstemännens löner. Blott på denna grundval kan
rörelsen bära sig. Därigenom får arbetaren och tjänstemannen ett
intresse i produktionen: de ha intresse av att produktiviteten når
en viss höjd, så att de kunna få ut sina löner. Annars skulle ju
produktionen över huvud bli tvivelaktig. Sovjetpolitiken har
emellertid inte behov av arbetarens individuella intresse. För den äro
de trånga politiska hänsyn utslagsgivande, som stå i skarpaste
motsats till den ekonomiska processen. Under pseudokommunismen, då
sovjetväldet var hypnotiserat av tanken på att till varje pris
nationalisera och socialisera fabrikerna, införde staten det system, som
kallades arbetarens sociala försörjning. Principen om arbetslönens
reglering enligt produktiviteten förkastades. Arbetaren fick sin
bestämda ranson, oavsett om driften bar sig eller ej. Men arbetaren
bekymrade sig litet om huruvida det gick framåt för de
"socialistiska" fabrikerna. Den sociala pliktkänslan förefinnes tyvärr blott
i svagt, outvecklat tillstånd hos massan av arbetarna. Den
bolsje-vikiska anpassningspolitiken efter folkkrafternas elementära
strömningar kan självklart inte skapa någon etisk uppfattning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
