Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, 1923 - Marcus, Carl David: Strindbergs naturalistiska skådespel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STEINDBEEGS NATUKALISTISKA SKADESPEL
457
i döden! Fallet är fullt tragiskt, om också mer ensidigt och uttänkt
än "Faderns" drama. När Strindberg kallar sitt verk en
tragi-komedi, har han väl tänkt på Gustavs överlägsna ironi och Teklas
halvt gycklande lek med sitt offer, men på oss människor av i dag
gör dramat som helhet ett brutalt, nästan frånstötande intryck. Den
svagaste, som var den bäste, går under.
Dramats byggnad, tre stora scener, är lika fast som Faderns,
utvikningarna i upprullandet av det förflutna talrikare och hela
dialogen, liksom i Fröken Julie och andra enaktare, ordrikare, utan att
dock förlora i slagkraft.
Åt "Fröken Julie", som skapades samma år (1888) har
författaren ägnat en ovanlig omsorg. Den ytlighet och tankspriddhet som
märkes i ett flertal skådespel från senare period störde ännu icke
hans skaparekraft. Man kan ju av företalet se hur mycket han lagt
in i detta sorgespel, som än i dag tack vare ämnets djärvhet
bibehållit sin prägel av säregenhet. Aldrig förr eller senare har
Strindberg kört fram Taines-Zolas konstteorier med en sådan flit som i
"Fröken Julie". Rasen, miljön, ögonblicket — intet är glömt —
men väl varierat i flera tongångar. Man förstår, efter att ha läst
Fröken Julie, författarens beundran för bröderna Goncourts ’
’monografiska romaner’ ’, där redan hela apparaten behärskas med
mästerskap. Om Fröken Julie skrivits som roman skulle ämnet fått samma
form och psykologiska hållning som den sorgliga historien om
tjänsteflickan Germinie Laeerteux’ kärleksäventyr och slutliga undergång.
Strindbergs polemik mot "karaktärens" ensidighet vänder sig i
främsta rummet mot det franska skådespelets förkärlek för typen
före naturalismens segertåg. Men jag skulle misstaga mig mycket
om han inte samtidigt, när han skriver att ’ ’karaktären
ursprungligen betydde det dominerande grunddraget i själkomplexet",
kritiserar Taktes starka framhävan av just den "dominerande
egenskapen" som den franske filosofen finner hos de flesta konstnärer;
denna "faculté maitresse" uppträder redan hos Friedrich Schlegel
i hans historiefilosofi och kallas där ’ ’vorherrschendes und
Überwie-gendes Seelenvermögen". Emot denna konstruktion har Georg
Brandes i "Den franske Æstetik i vore dage" inlagt sitt veto, och
det är mycket troligt, att Strindberg här följer sin mästare.
Fröken Julie har utstyrts med en rikedom av psykologiska
motiveringar och analyser, som är nästan överväldigande. Det har
faktiskt blivit för mycket av det goda; när man i dag uppför dramat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
