Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, 1923 - Marcus, Carl David: Strindbergs naturalistiska skådespel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRINDBERGS NATURALISTISKA SKADESPEL
459
tänka på att all underklass, andlig och materiell, ständigt på en
gång fruktar och hotar överklassen som Jean. Hans fall är i detta
hänseende typiskt; mera ovanligt är hans begåvning för
uppkomlingsrasen och hela hans fraseologi, som ett ögonblick, men inte länge,
förmår dölja hjärtats råhet. Jean är visserligen återigen den starke
mannen, men blott som råprodukt betraktad. Ovanligast är dock
hans erotiska upplevelse, denna midsommarnatt, som grundligt
skakar om alla hans nerärvda föreställningar utan att han själv
faller. Jean är också Strindbergs hämnd på samhället, som lät
honom födas som en son av under- och överklass. Han är för övrigt
en praktgestalt i modern dramatik.
Som sig bör är den adliga fröken mera sammansatt än
betjänten. Hennes utvecklingshistoria skildras med en bredd, som är
farligt nära novellens, och av särskilt intresse var det att studera hur
vid förfilmningen av Strindbergs sorgespel huvudvikten lagts just
på Julies barn- och ungdom. Hon är rikare nyanserad än Laura
och Tekla, förefaller mera begåvad och intresserad. Om man sätter
en krona på hennes koketta huvud heter hon Drottning Kristina.
Men även hon avslöjas mot dramats slut av sin obarmhärtige
diktare, vilken i likhet med Jean visserligen häftigt förälskat sig i
henne, men tillika måste uppträda som hennes domare. I sina sista
ögonblick ställer hon den typiska skuldfrågan:
"Vern är skulden till vad som skett! Min fars, min mors, mitt
eget! Mitt eget t Jag har ju intet eget ? Jag har inte en tanke som
jag inte fått av min far, inte en passion som jag inte fått av min
mor––––––
Hur kan det vara mitt eget felt Skjuta skulden på Jesus, som
Kristin gjorde — nej, det är jag för stolt till och för klok — tack
vare min fars lärdomar––––––
Vems är felet! — Vad rör det oss vems felet är! Det är ändå jag
som får bära skulden, bära följderna."
Det är inte särdeles angenämt att vara en darwinsk människa
efter Strindbergs recept. Arvteorien erinrar påfallande om det
berömda budet om fädernas missgärningar. Men man ser, hur
skuldkänslan inte släpper den naturalistiske diktaren och — hur
Swedenborg en gång skulle bli hans räddare ur nöden.
För övrigt är det alls inte underligt om Jean oemotståndligt dras
till Fröken Julie. Hon har en obeskrivlig charme — hon slår Laura
och Tekla ur brädet — förvärvad i skötet på en gammal familj.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
