Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, 1923 - Marcus, Carl David: Strindbergs naturalistiska skådespel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
464
CABL DAVID MAKCUS
Strindbergs form och Zolas form i den av svensken beundrade
dramatiseringen av "Thérese Kaquin". Hur otymplig är inte dess
komposition med sitt breda mellanrum mellan akterna — en
kapitelkomposition — jämförd med "Faderns" stolta resning. Strindberg
har i formen aldrig gjort sig delaktig i naturalismens överdrifter,
bevarar i stället sitt sinne för teaterns fordringar och är snarast som
Ibsen en stiliserad naturalist med en profetisk aning — Fröken
Julie — om vad som skulle komma i form av scenbildens förenkling
och enhet.
En tysk filosof har i en intressant bok om Strindberg kommit på
den tokiga idén — blott en filosof kan ha sådana infall — att
Strindbergs dramatiska människor äro statiska, icke dynamiska
varelser, det vill säga sakna utveckling. Det kan sägas om vissa av
Hauptmanns dramer, men ej om Strindbergs. Det skulle betyda en
dödsdom. Ty drama är dynamik, rörelse, utveckling. Hans teknik
är övervägande om ock ej i samma grad som hos Ibsen analytisk
liksom hela positivismens vetenskap. Han är en obarmhärtig
avslöjare av människors innersta hemligheter. Han har sett faran
tydligare än de andra: personlighetens söndersmulning fram till
undergång. Han hakar sig fast vid Nietzsche, som i sin gigantiska fantom
även skapat en syntes — övermänniskan, som med ett slag besegrar
de jordiska hindren för människans omvandling till en heros. När
den svenske dramatikern tyder övermänniskan som en
fordringsägare, vilken hämnas för lidna oförrätter eller som en detektiv,
vilken avslöjar en eländig bedragare — så är dock missförståndet
grundligt och Brandes hade nog så rätt, när han i sina brev varnar
honom för Nietzsche.
Men hans gränslösa beundran för den tyske nydanaren är så
oändligt betydelsefull för att förstå hela hans senare kriser och
omvandlingar. Strindbergs allt häftigare kärlek för den starka
personligheten, hans "aristokratiska radikalism" bryter sig mot
naturalismens lära om miljön och jordmänniskan Strindbergs dramatik är
Strindbergs drama.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
