Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, 1923 - Norlén, Gunnar: Musik och bildande konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
478
GUNNAR NORLÉN
Feuerbach älskade Mozarts musik och inlade däri mycket av sin egen
känslovärd, ty han, den allvarliga, djupa människan, som led mycket
över att ej bli förstådd och uppskattad, trodde, att "Mozarts glada
genius i sina verk inlade en myckenhet tårar, som han ej hade, och
en myckenhet kärlek, som han ej fick njuta". Även om Mozarts
verk säkert ej sakna allvar, så är det dock svårt att i dem upptäcka
just en myckenhet tårar. Ännu närmare måste Feuerbachs väsen
hava stått Beethovens musik. Dennes c-mollsymfoni återuppväckte
en gång strax efter Feuerbachs faders död hos honom alla de
smärtsamma intrycken, så att han kände, hur ’ ’ett sådant verk har kraft
nog att genombäva hela människan". Bland de levande musikerna
stod Feuerbach i ett varmt vänskapsförhållande till Bráhms. Att
denne förstod honom, visar hans körkomposition "Nänie", ett
gripande sorgekväde, som han tillägnade Feuerbachs moder efter dennes
död. Det har samma upphöjda stämning som Feuerbachs konst.
Liknande musikaliska intuitioner som hos Feuerbach påträffa vi
hos den redan omnämnde målaren Watts och hos Whistler. För
den förstnämnde, som också lidelsefullt älskade musiken och själv
var en ivrig violoncellspelare, var det den största tillfredsställelsey
’ ’om man inför någon av hans bilder försäkrade sig förnimma Bach
eller Beethoven, ty det var hans strävan att med sina verk framkalla
lika starka musikaliska som måleriska effekter". Han såväl som
Whistler gåvo musikaliska namn åt några av sina verk, oaktat dessa
ej hade någon yttre anknytning till musiken, något som vi ju i
omvänd ordningen sågo hos musikerna. Så tillägger Watts sin bild
"Gyllene timmar" förklaringen "en fuga". Kanske var det
färgernas intima sammansmältning, som här kom honom att tänka pä
de kontrapunktiska stämmornas brokiga vävnad i en fuga. Whistler
valde ofta för sina verk benämningar som: harmoni i svart, tonart
i grått, symfoni i vitt och så vidare. I sin symfoni i grått håller han
strängt fast vid det gråa som huvudfärgen och tillägger endast
sådana färger, som harmoniskt anpassa sig till huvudfärgen och i
möjligaste mån låta denna komma till uttryck. Kritiken och publiken
missuppfattade emellertid dessa benämningar, ty med harmonier
tänkte de sig mera en harmonisk samverkan av flera olika färger.
De gjorde sig löjliga däröver, och en kritiker pekade i symfonien i
vitt utom på det vita även på en hel mängd andra färger. Härpå
hade Whistler endast detta svar: ’ ’Tror ni då, att en symfoni i d ej
innehåller någon annan ton och blott är en enda upprepning av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
