Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1924 - Wigforss, Ernst: Arbetslöner, kristid och kapitalbildning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARBETSLÖNER, ICBISTID OCH KAPITALBILDNING 103
Uppenbarligen visa veckolönerna en kraftigare -sänkning än
timlönerna. Minskningen 1921 är närmare 20 % mot en sänkning av
levnadskostnaderna på endast 15 %. Motsvarande siffror dec. 1921
äro 22 % och 18 %. I juli 1922 över 22 % mot ej fullt 22 %.
Senare halvåret 1922 närmare 18 % mot 21 %, och. första halvåret
1923 endast 11 % mot 20 %. Avvikelserna mellan timlöner och
veckolöner bero tydligen på korttidsarbete under själva krisen. Den
stora förkortning av arbetstiden, som måste uppmärksammas vid
jämförelser med lönerna 1914, var nämligen i stort sett genomförd
redan 1920. Den normala arbetsveckan har från 1920 hållit sig
praktiskt taget konstant vid 50 timmar. Däremot beräknas den
faktiska arbetstiden per arbetare under andra halvåret 1920 till
47,6 t., under 1921 till endast 44,8 t., för att senare hälften av 1922
åter gå upp till 48,4 t. och första halvåret 1923 tiU 49, i t.
Det är tydligen timlönerna, som framför allt intressera på tal
om arbetslönernas inverkan på produktionskostnader, priser och
arbetslöshet. Någon nedgång av dessa löner under krisen kan inte
utläsas ur det amerikanska materialet. Vill man så ha en jämförelse
med 1914, ges den i Soc. Medd. anf. art. s. 823 på följande sätt i
fråga om timlönerna.
’’I juli 1914 betecknas löner och levnadskostnaderna med indextalet 100.
I juni 1920 hade levnadskostnaderna stigit till 203, under det den
genomBnitt-liga timlönen för arbetare ökats till indextalet 248. För arbetarna hade sålunda
en förbättring ägt rum.
Levnadskostnaderna nådde sin kulmen i juli 1920 med indextalet 204,5,
under det höjdpunkten för den genomsnittliga timlönen först nåddes i sept. samma
år. På grund härav bidrog nedgången av levnadskostnaderna från juli 1920
att under de närmaste månaderna förbättra arbetarnas ekonomiska ställning.
Kulmen nåddes i mars 1921, då ökningen av timlönen kan uttryckas med
indextalet 133. Från denna tidpunkt var förhållandet omvänt, i det timlönen
sjönk hastigare än levnadskostnaderna. Lägsta indextalet, 120, nåddes i dec.
1921. Härefter följde åter en förbättring, och under första kvartalet 1923
beräknas indextalet för den verkliga ökningen av timlönen utgöra 131.’’
För hela första halvåret 1923 kan det beräknas till närmare 135.
Den lägsta punkten i arbetarnas reallöner under krisen låg alltså
20 % över reallönen 1914.
Emellertid har man skäl att även betrakta veckolönerna, eftersom
i dem avspeglas även förkortningen i arbetstiden efter 1914. Den
normala arbetsveckan räknades 1914 till 55 tim., medan man från
och med 1920 ansätter den till 50 tim. Då utvecklingen i ett land,
som inte har någon lagstiftning om ’’åttatimmarsdag’’, har sitt sär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
