Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1924 - Kautsky, Karl: Internationalens öden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
332 KAEL kautsky
Ooh samtidigt har världskriget sopat bort tre stora hinder för en
demokratisk utveckling: dynastierna Habsburg, Hohenzollern och
Eomanoff.
Det är anmärkningsvärt att ingen av det moderna Europas stora
militärmonarkier, varken de tre nämnda eller den napoleonska,
störtades genom någon folkresning utan alla genom militärt nederlag.
Det ligger nära till hands att i denna likhet inte se en tillfällighet
utan ett lagenligt sammanhang. De föllo alla genom det medel,
varmed de ensamt höllo sig vid makten, genom militarismen, d. v. s.
genom en härskande officerskår.
Ingen av de störtade monarkerna gav sig egentligen gärna in i ett
krig, som skulle kosta honom eller hans efterträdare deras krona.
Var och en anade vad han riskerade därmed. Men de pressades
därtill av sina generaler — i Österrike också av ministrar, som voro
dem lika. Hur oförstående genomsnittsgeneralen står inför det
moderna livet, visar nu som bäst hakkorsmännens idol Ludendorff.
I militärmonarkin blir monarken, om han inte själv är en
överlägsen fältherre som Napoleon I eller Fredrik II, inte herre över sina
generaler utan deras fånge.
Utom övertalningen från arméns befälhavare kom hos alla de
nämnda kejsarna dessutom känslan, att de voro förlorade, om de
framkallade skenet av att vara svaga. De visste alla, hur mycket
folket hatade dem^ och att det vore slut med deras makt, om det såge
ut, som om de voro rädda för något.
Jämte samvetslösa och okunniga generalers rådlust var det fruktan
för att få sken av att frukta, som till slut drev var och en av
militärmonarkerna ut i ett äventyr, i vilket han skulle gå under, men för
vilket folket fick betala fiolerna.
Att militärmonarkin störtades genom ett militärt sammanbrott
inför en yttre fiende och inte genom revolutionens makt var inte till
fördel för revolutionen. Dess förkämpar kommo därigenom till styret
under de svåraste förhållanden, under vilka knappast något nytt
kunde skapas och innan deras kraft var stor nog att för framtiden
bryta varje motstånd inom staten.
Därför blev överallt revolutionsherraväldet av kort varaktighet
efter sammanbrottet. Den trängdes snart tillbaka av
motrevolutio-nen, också i Ryssland, där detta förhållande blott doldes därigenom,
att den radikalaste fraktionen bland de revolutionära själv åtog sig
motrevolutionens uppgift, att förtrampa demokratin. Bolsjevismen
höll sig vid liv därigenom, att den dödade revolutionen, Varvid den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
