Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1924 - Lundstedt, Vilhelm: Sken eller verklighet i fredspolitiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKEN KLLEE VESKLIQHET I FKEDSPOLITIKEN 335
ägaren. Man ser saken så, att ägarens olika befogenheter endast
anses vara en följd av detta förhållande, att saken tillhör honom,
är hans egendom, Men detta, att saken tillhör mig, är min egendom,
detta är, när man ser bort från mina olika befogenheter, en ren
abstraktion, något som ej i verkligheten kan realiseras, i verkligheten
sålunda något obefintligt. Därav måste kunna inses, att rättigheten
icke kan vara annat än en konsekvens av att vissa rättsregler
uppehållas, och att det rådande rättighetsbegreppet, som förutsätter
tillvaron av rättigheter utan stöd i faktiskt uppehållen rättsordning,
ieke kan försvaras annorlunda än genom ett rent metafysiskt,
övernaturligt åskådningssätt. Detta åskådningssätt har sin grund i den
s. k. naturrätten, en lära som, filosofiskt utbildad sedan två tusen år,
tog ett särskilt uppsving för några hundra år sedan.
Från denna naturrätt stammar även uppfattningen, att
rättsreglerna måste vara rättvisa, så att vid rättskonflikter den rättsliga
i^aktionen mot individen kan rättfärdigas i moralisk mening. Det
är ju lätt att visa, att sådant icke är hållbart. Tag ett exempel. Var
och en måste ju kunna begripa, att det är nödvändigt, att stölder
beivras och att tjuvarna bestraffas. Men kräver väl
rättfärdighets-känslan hos normalt funtade människor, att tjuven skall bliva utsatt
för det lidande, som straffet innebär ? Är det icke både obestridligt,
att, och uppenbart, varför det i allmänhet är de fattiga och ioke de
rika som stjäla. Rättfärdighetskänslan kan ju icke fordra, att en
fattig person skall få lida för en handling, som han icke skulle ha
kunnat begå, om han varit rik. Men vidare: för att straffet skall
vara rättfärdigat på grund av gärningsmannens handlingssätt, måste
ju saken ovillkorligen ligga så, att gärningsmannen genom sitt
handlingssätt ådragit sig moraliskt ansvar, d. v. s. överträtt sin plikt
såsom medborgare i samhället. Men varifrån skola dylika plikt- och
ansvarskänslor härleda sig för personer, vilka fötts och vuxit upp i
storstädernas värsta fattigkvarter, vilka redan från barndomen av
föräldrar eller andra handledare skickats ut att upi>snoka vad
ätbart som helst för att stilla sin hunger, ja, att i nödfall söka och
taga ur andras fickor och gömmor, vilka genomgående uppfostrats
av och tillsammans med förbrytare och annat slödder, jag frågar,
varifrån skulle sådana personer erhålla känslan av moraliskt ansvar
såsom medborgare i samhället, av plikt gentemot detta? Hava de
någon reflexionsförmåga, så skola de tvärtom säga sig, att samhället
fastmer stode i skuld till dem, för att de på detta sätt nödgats fora
sitt rövarliv inom samhällets hank och stör. Att här tala om att
rättfärdighetskänslan kräver tjuvens bestraffning är ju att alldeles ställa
saken på huvudet. Brotten måste motverkas genom
gärningsmännens bestraffning, på det att samhället må kunna leva. Det är hela
saken. — Det är ju också tydligt, att om det berodde på
rättfärdig-hefesynpunkter, då skulle icke en enda rättsregel inom vare sig
straffrätten eller skadeståndsrätten kunna uppehållas. Ty dels ter sig
gärningen för en och samm^a bedömande person i ena fallet omoralisk, i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
