Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8, 1924 - Kautsky, Benedikt: Den österrikiska socialdemokratin och folkförbundets saneringspolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
470 BENEDIKT KATJTSKY
tagandet av överenskommelsen i Geneve. Men följden därav hade
utan tvivel blivit ett ekonomiskt och politiskt kaos, vars följder helt
naturligt i första hand träffat arbetareklassen. Partiet måste alltså
år 1922 uttala sig mot en hasardpolitik, liksom det under
revolutions-dagarna 1918 och 1919 hade avstått från att tillgripa diktatur. Det
valde den enda möjliga vägen: det protesterade mot antagandet av
överenskommelsen i Geneve, det förhindrade ett genomförande av de
värsta förslagen, isynnerhet parlamentets åsidosättande och ett
medgivande åt regeringen att på egen hand vidtaga åtgärder, och det
började att föra kampen mot Geneve genom oavbrutna
parlamentariska småstrider.
SANERINGEN.
Denna taktik har hittills också visat sig fullkomligt riktig.
Regeringen Seipels plan var, att genom att upptaga en större kredit i
utlandet kunna bringa statshushållningen i jämvikt för att kunna
inställa sedéltryckningen och stabilisera valutan, och att välta över
kostnaderna för budgetens balansering på arbetareklassen i form av
indirekta skatter. Programmet var alltså uteslutande ett
skatteprogram och bekymrade sig överhuvud inte om vad som var ekonomiskt
nödvändigt. Av Nationernas förbund tillsatta generalkommissarier
skulle övervaka programmets fullgörande och deras maktbefogenhet
vara utomordentligt stor. Man räknade väl bland de borgerliga med
att en kris skulle komma som en nödvändig följd av den plötsliga
stabiliseringen av valutan, men detta förhållande tycktes snarare
betyda ett främjande än ett hinder för deras planer. Man hoppades,
att krisen skulle bryta eller åtminstone försvaga fackföreningarnas
makt så mycket, att de inte mer kunde bjuda något energiskt
motstånd mot ett raserande av socialpolitiken’och minskning av lönerna.
Därigenom trodde man sig kunna uppnå ett sådant nedpressande
av produktionskostnaderna, att man snart skulle övervinna
stabilise-ringökrisen.
Denna förhoppning slog fel. Väl måste arbetarna under de första
veckorna av stabiliseringen nöja sig med en sänkning av lönerna.
Men fackföreningarna förblevo oskadda och kunde snart ta igen
förlusten, så snart konjunkturerna blevo bättre. Besynnerligt nog
visade sig nämligen redan i början av året 1923 tecken till en
förändring i konjunkturerna. Under det att från septemiber 1922 till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
