Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8, 1924 - Vessby, Hadar: Finländska nationalitetsproblem i nordisk belysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
finländska nationalttetspkoblem: i nobdisk belysning . 489
I feörjan av 1800-talet hade endast de svenskspråkiga möjlighet
att göra sig gällande i det medborgerliga livet i Finland, Svenskar
skapade senare den finska nationalitetsrörelsen.
J. V. Snellman gav den dess lösensord och skapade den
fennoman-ska nationalitetsuppfattningen. ’’Enligt hans teori’’, skriver
förutvarande kyrko- och undervisningsministern, professorn i finska
språket och litteraturen vid Helsingfors universitet E. N. Setälä (i
Språkstriden i Finland) "var språket det väsentliga kännetecknet
på nationaliteten och en uttrycksform för nationalandan; slutsatsen
— vare sig hans eller någon annans — vid den tiden var ej den att
det fanns i Finland två folk eller ens två nationaliteter, utan den,
att Finlands enda odelbara folk också med avseende på språket
måste vara homogent.–Landets fåtaliga svenskspråkiga allmoge
tänkte ingen särskilt på". Det finska språket borde alltså enligt
Snellman vara bildningsspråk, och den bildade svenska klassen borde
undergå förfinskning och ställa sig i spetsen för folket.
Denna lära, att en nation utgöres av ett enspråkigt folk, har
genom finskhetens ledare, av vilka vid Snellmans sida Yrjö Koskinen
främst är att nämna, bibragts Finlands finsktalande befolkning och
av denna anammats. Såsom prof. W. Söderhjelm påpekat i sin
utmärkta översikt av den finländska nationalitetsidéns förhistoria,
"Åboromantiken och dess samband med utländska idéströmningar",
och såsom understrukits av Arvid Mörne i hans klara och värdefulla
studie över den svenska nationalitetsidéns utveckling i Finlands
press, "Från Saima till Vikingen", och likaså i Axel Lilles stora verk
"Den svenska nationalitetens i Finland samlingsrörelse", hade
Snellman i sitt hävdande av språkets och nationalitetens identitet
föregångare i de romantiska litteratörerna i Åbo. Denna idé har ägt
stor kraft; den förmådde en gång finlandssvenskarna själva att
arbeta på sin nationella undergång och att hävda, att den svenska
bildningens ställning var den nedbrinnande lampans. Lampan kunde
slockna, när den lyst den finska bildningen in på den rätta
utvecklingsbanan. Med en ny tid kom senare en ny uppfattning.
Enigheten med Snellman var dock aldrig så massiv, som man av
ovanstående citat efter Setälä skulle kunna antaga. Redan tidigt
mötte han skarpt motstånd. Så framhöll 1859 Aug. Schauman, att
"det visserligen stod i de tyska filosofernas böcker skrivet, att en
nation måste ha ett språk, och att enligt deras teorier världen och
vårt land väl borde konstrueras därefter men att emellertid den
store världskonstruktören vid sina verk inte alltid gått fullt så
systematiskt tillväga, utan stundom låtit folk av skilda stammar och
språk komma att bo tillsammans och fogat deras öden så, att de känt
sig utgöra en och samma nation, oaktat de icke talade samma språk".
(Lille a. a. sid. 39). — Här må en större utvikning tillåtas. Det
århundrade, som avslutas med Versaillesfreden 1919, fylles av
nationalitetsstrider. Har inte under denna tid sammanställningen: ett
språk = en nationalitet = ett folk == en stat medfört ödesdigra följ-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
