Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, februari 1925 - Vänstersyn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2
VANSTERSYN
För vanligt sunt förstånd är politikens uppgift att resonera om
och åvägabringa lösningar på föreliggande frågor. Det är helt
naturligt, att varje enskild får avstå från kravet på absolut
godkännande av sitt, för att de andras lika berättigade anspråk på respekt
skall kunna fyllas och ett gemensamt sakresultat nås. Men ett
verkligt meningsbyte i sak kan endast äga rum, om man möter varann
från den gemensamma utgångspunkten av ömsesidigt
likaberättigande. Där detta bestrides, blir resonemanget osakligt: det rör sig
å ömse håll utefter egna linjer, som aldrig möta varandra.
Endast inom respektive grupper kommer saken till sin rätt; och
ingen skulle, även om det icke genom den tryggerska regeringens
manipulationer blivit så uppenbart, sväva i ovisshet om, att högerns
"sakkunniga" och ofelbara ståndpunkter även de äro resultat av
inbördes diskussion och kompromiss. Därför är ju också skallet
mot kompromissen — den enda möjliga lösningsformen i politiska
frågor — såsom förräderi mot saken så löjligt. Men det är typiskt
för det katolska kynnet. Det är en återklang av kyrkomötet i
Konstans, som efter trettio år av de vidrigaste intriger och mellanspel
nådde fram att förklara sina kompromisser absoluta och ofelbara
och kräva blind respekt för dem.
Vänstersyn är politisk protestantism. För den kan icke finnas
någon absolut och ofelbar anordning, emedan den måste utgå från
allas deltagande, efter sitt samvete, i avgörandena; bygga på
ursprunget nedifrån och inifrån människorna i stället för ovanifrån
ur mystisk auktoritet. För den är icke kritisk granskning och
annan ståndpunkt i sakfrågor ett helgerån. Den vet, att saker och ting
kunna bedömas mycket olika, utan att det ena omdömet är sakligare
än det andra. Den är till sitt väsen tolerant, saklig, resonabel;
den saknar det drag av patenterad högfärd och ofelbarhet, som
högern äger.
Hela den moderna frihetsströmningen, såväl den borgerliga som
dess avkomling, den socialistiska, har ju framgått ur protesten mot
medeltidskyrkan och auktoritetsväldet. Denna principklyvning i
tvenne världar står ännu i dag, och i sista hand är det den, som
skiljer höger- och vänstersyn. Rätten nedifrån i stället för
ovanifrån, människorna såsom jämbördigt och fritt gestaltande i stället
för behärskade av auktoritära makter från ovan, det är den stora
skiljelinjen. Och den kommer att bestå, så länge ännu en fläkt av
vilhelminsk och autokratisk anda finnes hos högern.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
