Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, mars 1925 - Linder, Erik: Industrien och lönerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDUSTRIN OCH LÖNERNA
127
tillkämpat sig högre lön än ifrågavarande industrier kunnat bära.
En arbetaregrupp, som under sådana förhållanden gör anspråk på
solidaritet hos övriga arbetare, begår i grunden samma ekonomiska
förbrytelse som murareskrået i Stockholm, vars monopolistiska ocker
beskurit byggnadsverksamheten och förorsakat arbetslöshet genom
att en önskvärd ökning av arbetskraften omöjliggjorts.
Har avtalstekniken på lönemarknaden luckrat upp förbindelsen
mellan lönen och dess materiella underlag till skada för både
industrin och arbetarna, är anledningen så mycket större att rikta
uppmärksamheten på detta underlags faktiska och möjliga lönekapacitet.
Det enorma slöseri med kapital och arbetskraft, som alltjämt
förekommer inom stora delar av svensk industri, ligger i så öppen
dag och är så allmänt erkänt, att exempel egentligen äro överflödiga.
Då man i diskussionen om orsakerna till de tryckta förhållandena
inom näringslivet synes hava velat skjuta undan denna faktor, synas
några påpekanden vara motiverade.
Ryggraden i svenskt industriellt liv, sågverksindustrin och
järnhanteringen, uppvisar en fullständigt föråldrad organisation av
utlandsförsäljningen. Splittrad på ett otal agenter, som intensivt
konkurrera med varandra, har den som regel visat sig oförmögen att
tillvarataga den mycket goda ställning, de svenska
virkesexportörerna äga på sin utlandsmarknad. Varje försök till fastare
sammanslutning har strandat på en ofruktbar självtillräcklighet hos
industriledningarna. Inom järnhanteringen har denna
sinnesstämning, ofta förenad med en stark överskattning av den "good-wiir’
de talrika kvalitetsmärkena representera, förhindrat en ekonomiskt
synnerligen påkallad horisontell koncentration. En utveckling i
denna riktning skulle visserligen icke kunna rädda den del av vår
järnhantering, som särskilt krigsårens utveckling dömt till
undergång, men behovet av större driftsenheter är icke mindre därför.
Betraktar man järnförädlingsindustrierna, är iögonenfallande, att
den mekaniska verkstadsindustrin år 1922 var företrädd med 779
arbetsställen (hantverkerier ej medräknade). En officiell
undersökning av koncentrationens utveckling under perioden 1896—1912
visar, att någon sådan praktiskt taget ej förekom. Den traditionellt
låga räntabiliteten inom denna industri äger otvetydigt sammanhang
med driftens splittring på ett oformligt stort antal företag. Den
andra stora järnförädlingsindustrin, järnmanufakturen, är så till
vida svagt organiserad i jämförelse med dess utländska konkurrenter
som kombinationen med järnhanteringen i vissa fall lett till mång-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
