Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3-4, juni 1925 - Händelser och spörsmål - Valet i Belgien - Den konstitutionella reformen i Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
socialdemokraterna i styrka följa närmast efter de svenska. Vid valet förra
hösten uppnådde nämligen det svenska socialdemokratiska partiet 41 % av
val-manskåren. Det är således blott 1 %, som skiljer. Sedan är det sant, att
kommunisterna här då voro något starkare än sina belgiska kamrater nu, sä
att, om man slår ihop båda arbetarpartierna blir avståndet något större dem
emellan, resp. 46 och 41,5 %. Närmast i ordningen följer Österrike med 39,5 %.
Det är av ett visst intresse att undersöka hur valsystemet verkat.
Påbyggnaden med möjlig sammanslagning av partiernas röster från flera valkretsar
har, som nämnts, tillkommit för att åtminstone i någon mån justera eventuella
orättvisor. Reformen har emellertid ej varit tillräcklig. Om man ser bort från
alla de smärre partierna, som ju ej ha några utsikter, vilket valsystem man än
använder, och ser efter hur inånga representanter de nu representerade partierna
rätteligen bort ha, finner man, att kommunisterna fått en för lite, men
socialdemokraterna två för mycket. Gentemot de borgerliga äro arbetarna således
överrepresenterade med ett mandat, vilket får anses vara ett hyggligt resultat.
Värre ställer det sig inom det borgerliga lägret. Fiontisterna ha visserligen
bara fått en för lite, men liberalerna ej mindre än sex under det att
katolikerna blivit sex mandat rikare än de rätteligen bort vara. De ha ej behövt
använda mer än 10,000 röster för varje mandat, medan liberalerna fått släppa
till nära 14,000. Kommunisterna ligga ju visserligen ännu sämre till, men där
gäller det dock blott ett mandat.
Det visar sig således, att den tillämpade reformen med större
sammanräkningsdistrikt ej förmått avhjälpa orättvisorna. Hela landet som en
sammanräkningskrets skulle kunna råda bot, men då stöter man på andra olägenheter.
Socialdemokraternas starka framryckning och liberalernas tillbakagång
efter de senare årens högerkurtis medförde stora svårigheter för
regeringsbildningen. Möjligheterna för en framgångsrik rent socialdemokratisk ministär
voro ännu ej för handen. Därtill var den katolska högern allt för stark och allt
för omedgörlig och liberalerna allt för vacklande i sitt ställningstagande.
Resultatet blev också en koalitionsregering. Ministerlistan fick följande utseende:
konseljpresident och ekonomiminister Poullet, utrikesminister Vandervelde,
inrikesminister Labouille, socialist, finansminister Jansen, katolik, kultusminister
Hymans, industriminister Wauters, socialist, trafikminister Anseele, socialist,
justitieminister Tsehoffen och lantbruksminister de Liedekerke, socialist.
Två katoliker bekläda försvars- och kolonialdcpartemcntsposterna.
Den
konstitutionella reformen
i Italien.
Fascisterna ha lagt fram sitt reformförslag med
avseende på den italienska konstitutionen. De nuvarande
grundlagsbuden ha ansetts alltför toleranta gentemot en
antifascistisk opposition. Nu vill man införa ett system,
som skall bättre tillgodose möjligheterna för en stabil regeringsbildning, d. v. s.
för fascisternas kvarsittande vid makten utan att onödigtvis bli utsatta för
oppositionens konstitutionella störtningsförsök. Man vill undvika
parlamentariska ’ ’överraskningar’ \ På samma gång skall enligt uppgift "kungamaktens
styrka bevaras och kronans auktoritet upprätthållas".
Deputeradekammaren föreslås skola bestå av 600 medlemmar. Hälften av
detta antal skall väljas direkt i enmansvalkretsar. Den andra hälften skall
HÄNDELSER OCH SPÖRSMÅL
247
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
