Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, augusti 1925 - Hedén, Erik: Strindbergslitteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRINDBERGSLITTERA TUR
293
tigt tolkad som nyckfullhet eller ombytlighet. Han har hela tiden
vetat att friheten medför hårdhet och självsvåld, han har gjort bittra
erfarenheter av massan. Så avfaller han med, som han tror, gott
samvete. Men när han så får höra vad ungdomen väntat av honom,
då förstår han att han för det mindre, frihetens faror, offrat det
större, friheten själv. Skall denna karaktärsteckning vara för
invecklad, då måste världslitteraturen hädanefter nöja sig med att
teckna bra banala gestalter.
Karakteristiskt är, att Lamm på ett ställe talar om Strindbergs
ovilja att ändra det "lilla" ordet: Avfälling! Detta ord är ju hela
styckets kärnpunkt, och Strindberg tänkte först göra det till
dramats titel.
Än värre är dock att Lamm på vissa ställen direkt felrefererar
dramat. Han säger att Olof kastas in i striden av en rent yttre
tillfällighet (domkapitlets gudstjänstförbud). Men Olof är fullt
stridsberedd redan förut. "Var äro mina fiender?" frågar han.
7 ’Jag brinner av stridslust, men jag ser ingen att strida mot!’’ Först
då upptäckes gudstjänstförbudet. Vidare anklagar Lamm, låt vara
med någon tvekan, Olof för planer på modermord, medan Olof
tvärtom tänkt offra sin tro för moderns skull. Slutligen förklarar Lamm,
att Olof efter avfallet är färdig att tacka Gud för att han vunnit den
stora segern över sig själv. Det är icke Olof som fäller detta
yttrande utan Lars, kompromissarien. Olof ber tvärtom att få vara
ensam för att tänka över vad han gjort.1)
I och för sig bör man icke döma för strängt om felreferat. Dylika
äro tämligen omöjliga att undvika, det torde varje tidningsman och
varje forskare ha erfarit. Men vad som icke är tillåtligt, det är att
referera fel för att komma åt en författare, denne må vara död eller
levande. Sådana felreferat äro i nutida svensk litteraturforskning
och dito litteraturkritik alldeles för vanliga.
Det är uppenbart att en så samvetsgrann och så minnesstark
forskare som Lamm aldrig skulle ha tillåtit sig dylika felreferat, om han
icke varit förut intagen mot Strindberg och hans Mäster Olof. Han
saknar tydligen förmågan att leva sig in i vare sig Olofs eller G-ert
Bokpräntares själsliv. Deras typ, revolutionärens, Promotheustypen,
är honom tydligen icke blott osympatisk, vilket må vara hans rätt,
*) Dessa fel har tidigare påpekats av Oscar Olssön, och även av doc. Olle
Holmberg’.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
