Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, oktober 1925 - Lindström, Rickard: Marseillekongressen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
322
RICKARD LINDSTRÖM
så skall det nog visa sig betydligt svårare att hitta på en enande
formel, som innesluter något positivt. Ty även om årets vittpratande
engelska fackföreningskongress i Scarborough utan vidare
resonemang ville göra slut på det engelska imperiet, så kan man dock icke
bortse ifrån att det inom Labour Party under ledning av betydande
fackföreningsmän som J. H. Tomas och radikala arbetarepolitiker
av Clydetyp som David Kirkwood finnes en stark imperievänlig
strömning, som visserligen är varmt intresserad för reformer inom
dominier, kolonier och lydländer, men som säkert skulle sätta in bra
mycket för att hindra t. ex. Indiens frigörelse från England. De
franska socialisternas ställningstagande till Marockofrågan visar att
icke heller de äro beredda att utan vidare godkänna den Bauerska
resolutionens princip att "alla folks självbestämningsrätt skall
genomdrivas ’’. Att Alexandre Varenne av senaste franska partikongressen
ströks ur milorna därför att han blivit guvernör i Indokina var mera
ett offer åt principer, som ännu stå kvar på papperet men som icke
under händelsernas tryck kunnat upprätthållas i praktiken. De
belgiska socialdemokraternas uppfattning i kolonialfrågan, sådan
den uttryckts särskilt av nuvarande ministern J. Wauters, torde
heller icke lätt kunna kompromissas ihop med denna resolution. Ett
yttrande på kongressen av Louis de Brouckère klargjorde för övrigt
direkt detta. De europeiska kolonialstaternas socialister, vars
partier ha politiskt ansvar dels såsom understödjare åt eller deltagare
i en regering, dels såsom alternativa regeringspartier, ha alltså en
delvis annan syn på kolonialspörsmålet. Sålunda visar den enhälligt
antagna resolutionen rörande de östliga frågorna hur svårt det är
att överbygga skillnaderna i uppfattning, allra helst om de olika
meningarna var på sitt håll bottna i en olikartad nationell praktik och
i divergerande föreställningar rörande det som bäst gagnar arbetarna
inom den stat, som står en själv närmast.
Anknytningen till Nationernas förbund markeras i
östresolutionen. De svårartade frågorna kunna endast lösas genom ett
folkförbund, som omfattar alla stater och som gör allvar av sin egen
förbundspakt, det är huvudtanken. Nationernas förbund såsom den
fastaste stödjepunkten för arbetareinternationalens politik — det
är den syn, som präglar även en tredje av Marseillekongressens
politiska resolutioner: den om Marocko. Denna resolution framställer
två krav: 1. Spanien måste erkänna rif folkets oberoende; 2. Spanien
och Frankrike måste gå med på en gränsreglering i Marocko, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
