- Project Runeberg -  Tiden / Sjuttonde årgången. 1925 /
376

(1908-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, oktober 1925 - Vennerström, Ivar: Thorsson och Axel Danieleson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

367

IVAR VENNERSTRÖM

Thorssons stjärna steg sakta mot zenith, Danielssons dalade. Den
gigantiske andens låga var utbrunnen, den flammade väl till någon
enstaka gkng med sin gamla glans, men det var bara den sista
flamman före det eviga mörkret. Thorsson fick i Folkets park fast mark
under fötterna, han kände innerlig glädje över sitt arbete, han hade
hemmets värme och trevnad omkring sig, och hans ljusa glada
gosselynne jublade dagen lång. Men olusten, kylan, bitterheten trängde
vännen in på livet, och dödens svarta vingslag susade kring den
trotsiges väg.

På seklets sista dag bars budet från det tyska sjukhuset till Skåne
och hela Sveriges arbetarklass, att den starke anden kämpat den
strid, som alltid förloras. Till kvällen hade Malmö arbetare
anordnat en nyårsvaka å Folkets hus, där Thorsson skulle hålla en
betraktelse över det sekel, som steg i graven. Det tunga budskapet
sänkte sorg och smärta över de församlade, och med rörelse ägnade
Thorsson sina ord åt den ’ ’gamla kära vännen’’ som gått med seklet
ur tiden. Han hade haft en fattig syndig människas fel, men de
vägde lätt vid sidan av hans rika gåvor och hans stora förtjänster
för arbetarklassen och arbetarrörelsen. Den, som från början
kämpat samman med honom, kände det goda och ädla, som låg på botten
av hans själ.

Den efterlämnade vännen fortsatte, där den bortgångne stupade,
förblödd på vägen. Och i soliga majdagar 25 år senare stred även
han manligt och tappert den strid som alltid måste förloras. Det
var vår och icke vinter kring honom. Vid hans läger stod icke
ensamheten, kölden och missräkningen på vakt. Blommorna doftade,
och varma, oroliga tankar från tusenden sökte sig in i hans rum.
Återigen gick en hövding ur tiden. Om Brantings klangfulla
stämma kunnat tala, så hade hans ord fallit som de föllo till Danielssons
minne: ’’ Arbet arklassen har mist en kämpe, som vi aldrig få åter."
Ånyo fördes till vilan en man, som gått i spetsen för de förtrycktas
kamp, och sorgen och saknaden sänkte sig tung över Sveriges
arbetare. Men nu stod ett helt folk vid vägen. Nu var arbetarklassen
icke längre samhällets fiende, i vännen som levde kvar, blevo
arbetarna ett med samhället.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 03:11:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tiden/1925/0402.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free