Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1926 - Johansson, A.: Den ekonomiska och politiska omdaningen i Östersjöländerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men ej ens till avkastningen av det arbete, som han utförde på sin
egen mark, hade han full äganderätt. Han måste lämna de bästa
delarna därav åt godsägaren och prästen. Hans utsugare nöjde sig
inte med mindre. Under sådana vidriga förhållanden måste bonden
livnära sig och de sina med agnbröd, en blandning av korn och
sådor.
”Gudalandet” var under denna tid en pärla i den svenska kronan.
Och de svenska kungarna läto kungöra, att det var deras avsikt att
förbättra böndernas eländiga ställning. Det hette att de skulle
tygla junkrarnas framfart och på laglig väg ordna böndernas
förhållanden till sina herrar. Bonden skulle väl förbli
dagsverksskyldig, men dagsverkena skulle ej överstiga vinsten av den odlade
jorden, på vilken han arbetade och fick sin utkomst. Jordvärdet skulle
fastställas genom en kunglig kommission, vilken även skulle ordna
bondens lydnadsplikt. Junkrarna skulle fråntagas rätten att spela
eller schakra bort bönderna eller driva dem bort från sina kojor,
vilket ofta hände. Endast samtidigt med jorden kunde bönderna
övergå i annan ägo. Bönderna skulle ha nyttjanderätt till
byjorden, men den fick ej betraktas som deras egendom. För övrigt
ville regeringen vid genomförandet av denna reform såvitt möjligt
skona adelns rättigheter. Den hade ingalunda för avsikt att befria
bonden från hans livegenskap, om den dock ville avskaffa vissa
missförhållanden, som voro allt för skriande och orättfärdiga enligt den
dåtida uppfattningen i svenska regeringskretsar.
Att regeringen intresserade sig för denna angelägenhet, förargade
junkrarna. De betraktade det som ett oförlåtligt ingrepp i deras
rättigheter, ty adeln ansåg sig då för tiden, liksom senare, vara den
privilegierade klassen i landet, vilken för sina handlingar var
ansvarig blott inför sig själv. Uppbragt över den svenska regeringens
avsikter, trädde adeln, som städse med stolthet framhållit sin
kungatrohet, i underhandling med en främmande, mot svenska regeringen
fientligt sinnad makt, i avsikt att förråda landet. Som lön för sitt
förräderi tillförsäkrade sig junkrarna av Peter I full handlingsfrihet
i sitt välde över bönderna. Och efter erövringen av
Östersjöprovinserna tillkännagav den ryske despoten ”å egna och sina
efterkommandes vägnar åt adeln på evärdeliga tider alla deras privilegier”
— och tilldelade adeln dessutom all den makt den kunde önska sig.
Och tsar Peters efterföljare på tronen ha ej blivit hans löfte otrogna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
