Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1926 - Johansson, A.: Den ekonomiska och politiska omdaningen i Östersjöländerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De revolutionära omvälvningarna i Väst-Europa sträckte även
sina verkningar till de baltiska länderna och tvingade adeln att slå
in på nya banor. För att adeln i fortsättningen skulle kunna leva
i lyx och överflöd, behövdes det pengar, och för att erhålla sådana
måste inkomstkällorna reformeras och utsugningen av bönderna
ställas på annan fot. Junkrarna behövde nu ej bondens ersättning i
form av dagsverken för den jord han brukade, utan de fordrade
penningetribut. Möjligheterna att fortsätta böndernas utsugning hade
ej minskat, utan betydligt ökat. Arrendena höjdes för varje år som
gick. Följden blev att böndernas ställning ej förbättrades efter
”frigörelsen”, utan i många avseenden försämrades. Och den
närmaste orsaken härtill var att arrendena ej bestämdes efter jordens
avkastningsförmåga, utan de bestämdes godtyckligt och skulle enligt
junkrarnas uppfattning utgöra en ”sporre” för att öka
produktionen. Denna metod hade till följd, att bonden måste träla långt mer
än under det gamla systemet. Han är ej blott själv en arbetsträl,
utan även hela hans familj. Det ges varken nattro eller
helgdagsfrid, inga vilostunder, ingen livsglädje.
Trots att den nya utsugningmetoden medels arrende lämnade
större avkastning än livegenskapens system, så tillfredsställde det
ingalunda junkrarna, utan dessa betraktade det som en
övergångsform, och sökte efter ännu bättre utsugningsmetoder. Och de sökte
icke förgäves. Återförsäljningen till bönderna av den jord, som
genom kejserliga regeringens ukas år 1819 blivit bönderna fråntagen
och tillförsäkrad junkrarna som deras oantastbara egendom,
öppnade nya profit- och utsugningsmöjligheter. Junkrarna, som voro
de styrande i landet, läto upptaxera böndernas jord dubbelt så högt
som sin egen och belade den med alla upptänkliga utskylder. Det
upprättades sedermera ett kreditinstitut, vilket belånade
bondejorden, och de upplånade penningarna hamnade naturligtvis i
junkrarnas fickor. Bönderna kommo i ett allt starkare beroende av adelns
kreditbank och kunde aldrig uppfylla sina förpliktelser till
junkrarna. Räntebeloppen överstego arrendeersättningen, och systemet
verkade så att ersättningen aldrig minskades, utan snarare växte.
Och denna jord- och räntestegring drabbade den i armod och
förtryck fjättrade bondeklassen som en förbannelse. När bonden slutat
sitt livs dagar, måste äldsta sonen övertaga gården jämte dess
skulder — och så vidare som i en häxdans.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
