Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1926 - Johansson, A.: Den ekonomiska och politiska omdaningen i Östersjöländerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den tyska borgarklassen i städerna var junkrarnas villiga
svansbärare. Borgarna och prästerskapet främjade bäst sina egna
intressen genom att lydigt underkasta sig adelns ledning. Den
småborgerliga hantverks- och köpmannaklassen saknade politiskt medvetande
och lät sig villigt föras i ledband. Hela borgar- och prästerskapet
anslöto sig solidariskt till adeln, emedan deras klassintressen voro
fästa vid densamma. Gentemot denna utsugarskara stodo de
förtryckta massorna, folket.
Bönderna och arbetarna, som ju voro oorganiserade fram i det
20:de århundradet, saknade möjlighet att påverka det offentliga
livet för att förbättra sin eländiga ställning. Under livsegenskapens
tid gjorde de små, begränsade uppror, men de omfattade vanligen
blott enstaka gods och kunde med lätthet kuvas av junkrarnas
legoknektar. I slutet av det 18:de och i början av det 19:de
århundradet, utbröto allvarliga oroligheter, genom vilka bönderna sökte
lindring i sitt betryckta läge. Även de kuvades emellertid. Från
denna tid ändrade upproren karaktär. De få mer likhet med
organiserade strejker. Så var förhållandet 1905, då revolutionen sträckte
sina verkningar till ”gudalandet”, och för övrigt kom hela
tsarriket att vackla i sina grundvalar. I Estland var arbetsnedläggelsen
enhällig och arbetarna beredde sina herrar stor sorg och
förskräckelse, ty de fordrade högre löner, mänskliga bostäder och mänskligt
bemötande. De sedan urminnes tider utsugna och misshandlade
bönderna inställde sina ränte- och arrendebetalningar och fordrade
lättnader i sina skyldigheter. Då alla förtryckta i Ryssland gjorde
på samma sätt, blev ställningen mycket osäker för adeln och
absolutismen. I Östersjöprovinserna måste junkrarna i oktober stämma
ned tonen och gå med på eftergifter. Ehuru dessa voro små, måste de
betraktas som de första tecken till adelsväldets förestående
undergång.
Men snart började reaktionen höja huvudet på nytt, och adeln
ångrade, att den givit efter. De beviljade kraven måste tagas tillbaka.
Det ropades på kosacker, soldater och kulsprutor. Och regeringen
förbarmade sig som vanligt över junkrarna och ”lyckliggjorde”
landet med krigstillståndets alla fasor. Än en gång hade den baltiska
adeln möjlighet att släcka sitt hämndbegär med de förtrycktas blod,
som flöt i strömmar.
Junkrarna begagnade sig av situationen. De fängslade, pryglade,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
