Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1926 - Händelser och spörsmål - Sveriges stora uppgift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130 HÄNDELSEN. OCH SPÖRSMÅL
att några av de valda medlemmarna oavbrutet sedan förbundets tillkomst suttit
med i den höga församlingen och hindrat tillföreisen av nytt och friskt blod.
Ursprungligen voro de valda medlemmarnas antal blott fyra: Spanien, Brasilien,
Belgien och Grekland. Det senare fick snart nog lämna plats för Kina. 1922
utökades antalet valbara medlemmar med två och invaldes Sverige och Uruguay.
Året därpå fick Kina träda tillbaka och kom Tjeckoslovakien in. Men 1922
fattade delegeradeförsamlingen enhälligt en resolution om tillämpning av en
rotationsprincip för rådets valbara medlemmar, så att ingen makt som
innehade en tillfällig plats skulle bekläda den mer än tre år i sträck. Men
genomförandet av denna princip förhindrades av Spanien och Brasilien, som trots
att beslutet bekräftats av do följande delegeradeförsamlingarna underlåtit att
ratificera det. Motivet för detta handlingssätt var uppenbarligen blott att
dessa makter önskade tilltvinga sig permanenta platser. Och detta sabotage av
förbundets beslut skulle nu belönas m^d att nämnda makter upphöjdes till
heder, rang och värdighet av stormakter!
Vad Spanien beträffar har det alltid gjort gällande att det som representant
för det latinska Sydamerika ägde berättigade anspråk på en permanent
råds-plats. Men var det icke just en sydamerikansk stat, som vid senaste
förbundsförsamlingen föreslog en resolution, som klart utsade att omvalet av rådets icke
ständiga medlemmar detta år gjordes under förutsättning att dessa från och
med 1926 utsågos genom tillämpning av avlösningsprincipen! Att de
sydamerikanska staterna långt hellre skulle se att de fingo ett par rådsplatsor för
egen räkning, vOka i tur och ordning innehades av de olika staterna inom denna
grupp, än att Spanien skulle framträda som deras talesman, torde icke råda
något som helst tvivel om. I och för sig spelar Spanien lika litet som
Brasilien en så betydande politisk roll att det finns något som helst skäl för
Nationernas förbund att förläna dem stormaktsställning och prerogativ.
Detsamma torde väl få anses gälla om Polen. Ej heller kan det sägas vara
ett fullgott skäl att Polen pekar på sina tvistefrågor med Tyskland. Varje gång
dessa beliandlas av rådet äger ju Polen rätt att låta representera sig där.
Men därtill kommer att Polen sannolikt med tillförsikt kan räkna på att vid
nästa delegeradeförsamling bli invalt i rådet, då bland de stater som ännu
icke innehaft någon rådsplats Polen är en av de mest betydande.
Redan av de här anförda principiella skälen måste varje uppriktig anhängare
av folkförbundstanken finna planerna på rådets omedelbara utökning med tre
permanenta medlemmar vid sidan om Tyskland i högsta grad oroande. Men
än mer blir detta fallet när man granskar de närmare omständigheter under
vilka denna aktion satts igång. Sålunda träder det faktum öppet i dagen att
det är Tysklands inträde i N. F. som framkallat den plötsliga ivern att
tillskapa nya ständiga rådsplatser och på dessa insätta tre makter, som i vått
och torrt understött de allierades och i främsta hand Frankrikes politik, ©et
är svårt för att icke säga omöjligt att undgå misstanken att avsikten är att
neutralisera verkan av Tysklands medlemskap i förbundet. Dylika intentioner
ha föga med den "Locarnoanda^’ att göra, på vilken Tysklands inträde i N. F.
skulle utgöra bekräftelsen. Tvärtom kan man befara att hela Locarnoverket
vore tillspillogivet och Tyskland återtoge sin inträdesansökan om det visade
sig att det endast i sällskap med Polen, Spanien och Brasilien finge taga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
