Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1926 - Händelser och spörsmål - Schweiz och folkförbundet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132 HÄNDELSEN. OCH SPÖRSMÅL
’^Dessa rader tillägnas — i trofast och tacksam hågkomst — Minnet av
Hjalmar Branting, som aldrig hyste den åsikten, att enighet borde uppnås pä
bekostnad av rättfärdigheten eller att en varaktig fred kunde byggas upp pä
något annat grundlag än rätten. Föreställningen om folkförbundet som en
demokratisk och rättslig institution, vilken framhäves i denna bok, är gemensam
för hans fädernesland och mitt. Därför ärar Schweiz i den store avlidne
svensken den mest överbevisade och ståndaktige förkämpen för en politik, som de
schweiziska delegaterna alltid gärna arbetade för vid hans sida.’’
I Sverige skall man veta att värdera dessa ord av en man, som under Hjalmar
Brantings sista år hade tillfälle att följa hans arbete i Geneve på särskilt
nära håll.
Följande allmänna uttalanden, som i förordet till Rappards bok riktas till
hans schweiziska landsmän, kunde mutatis mutandis gott ha varit ställda till
den svenska allmänheten:
’’Denna bok skulle framför allt framhålla det bidrag, som Schweiz har
lämnat till det gemensamma arbete, som utföres i Geneve.
Det schweiziska folket är solidariskt ansvarigt för detta bidrag. I
verkligheten har det rätt att föi^brå folkförbundet dess misstag och brister blott
om de schweiziska representanterna gjort allt vad som stått i deras makt för
att undgå dem. Och det kan helt och fullt och med gott samvete glädja sig
över folkförbundets goda resultat blott för så vitt det själv har bidragit till dem.
De schweizare, som förebrå folkförbundet dess vanmakt inför alla de
orätt-fäi’dlgheter och våldshandlingar, som under de senaste fem åren ägt rum runt
om i världen, göra de månne klart för sig att de måhända själv icke äro
alldeles utan skuld? Äro de helt på det klara med, att huvudorsaken till
folkförbundets relativa vanmakt är att söka i de enskilda medlemmarnas brist pä
gemensamhetskänsla och medveten vilja till aktivt samarbete? Och kräva de
kanske — ja gå de så långt som till att tillåta — att deras regering — så som
folkförbundstraktaten uttryckligen berättigar till — skall leda rådets
uppmärksamhet hän på alla de konflikter, som hota världsfreden? Skulle de
eventuellt vilja ställa den schweiziska armén till förbundets disposition för att
därmed sätta det i stånd att med användande av makt skapa respekt för rätten?
Folkförbundsrådet har blott två vapen: den moraliska myndigheten och
den materiella makten. Schweiz har visserligen alltid — och med full rätt —
tillhållit rådet att handla med största möjliga opartiskhet; detta är en
nödvändig förutsättning för dess moraliska auktoritet. Men vårt land har i
verkligheten ej gjort något alls för att öka rådets materiella maktmedel. ’Den
schweiziska regeringen har tvärtom vid alla tillfällen åberopat sin neutralitet —
som den frivilligt ålagt sig — för att undandraga sig all medverkan vid
användandet av kollektiva tvångsmedel. I detta hänseende har den för övrigt haft
anslutning från en nästan enhällig offentlig mening här i landet. Men — att
förebrå folkförbundet för dess alltför stora försiktighet och samtidigt stödja
en politik, som går ut på att begränsa dess i förväg svaga materiella
handlingskraft — det är egentligen varken konsekvent eller rättfärdigt. Ha
egentligen vi schweizare någon speciell rätt att förebrå rådet, att det ibland —
såsom i den armeniska frågan — till synes föredrager att ignorera orättfärdig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
