Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 1926 - Händelser och spörsmål - Genèvekrisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
183 HÄNDELSEN. OCH SPÖRSMÅL
som varit otänkbar med ett annat handlingssätt. Genom den kloka gesten att då
allt syntes gå till katastrof, då Frankrike som ett sista bud utslungat kravet på
en icke-permanent plats för Polen, men Tyskland vägrat att gå med därpå,
lägga Sveriges mandat i församlingens händer för att denna, om den så
önskade, genom ett val skulle kunna insätta Polen i rådet, avväpnade hr Undén
den fientlighet, som vaxit upp mot Sverige och vad var än viktigare
omöjliggjorde alla försök att utlägga Sveriges principiella ståndpunkt såsom blott och
bart tjänstvillighet gentemot Tyskland. Med ett slag förändrades situationen
och de sympatiyttringar som från utlandet strömmat in äro bevis icke blott
för den aktning som den svenske utrikesministern förskaffat sitt land utan
framförallt det djupa intryck hans handlingssätt gjort. Man kan vara
övertygad om att motsatsen skulle blivit fallet om Sverige i det yttersta
upprätthållit sin negativt passiva ståndpunkt och sålunda skenbart blivit den
indirekta orsaken till att Tyskland vänt i dörröppningen. Sverige skulle gjorts
till syndabocken och åt dess principiella synpunkter hade man bara haft en
axelryckning till övers. Men de, som utösa sig i kritik över utrikesministerns
uppslag till Genevekrisens lösning, påstående att Sveriges utträde till Polens
fördel varit liktydigt med en uppoffring av alla de principer, för vilka Sverige
slagits, visa ringa sinne för de psykologiska faktorer vilka spela in i den
internationella politiken. Det blev aldrig fråga om Sveriges isolerade utträde i rådet
och ett ’’utbud av Sveriges rådsplats gjordes till slut blott under
förutsättningen att ännu en makt trädde tillbaka och att jämte Polen en annan
invaldes i rådet, vilken anlade samma synpunkter som Sverige på
folkförbundspolitiken. Frånsett detta torde det väl ändock kunna anses givet att Sveriges
isolerade utträde ingalunda skulle förminskat utsikterna för den principiella
ståndpunkt som intagits av Sverige. Det svenska handlingssättet hade lika litet
som nu förfelat att göra sin verkan, en verkan som i främsta iTimmet är av
moraliskt slag, och garantier hade likaväl som nu kunnat erhållas för att hela
rådsfrågan skulle bli ingående behandlad, t. ex. genom som nu skett tillsättandet
av en representativ kommitté. Men att ’tungviktarna i högerpressen skulle fästa
sig vid sådana oväsentligheter är ju icke att vänta sig, deras sinne för
diplomati är bäst stämt till förståelse för taktiken: knytnäven i bordet och
därmed basta.
Det blev emellertid varken på Frankrikes krav eller Tysklands nej, som
Genevemötet led skeppsbrott. Men genom den svenska mellankomsten
förhindrades att upplösningen skedde i tecknet av en brytning mellan Tyskland och
Frankrike. Tvärtom kunde Locarnomakterna i en gemensam deklaration avge
försäkran om sin vilja att fortsätta den fredspolitik de inlett och därmed var
ofantligt mycket vunnet. Den svenske utrikesministern hade icke blott på det
under givna förhållanden bästa sättet utfört sina instruktioner i dess negativa
del, han hade också så långt överhuvudtaget kunde ske vid marsmötet fyllt
den positiva uppgiften att arbeta för Tysklands inträde i N. F. Utan hans
ingripande hade Tysklands inträde kommit att ställas på en obestämd framr
tid och samförståndstrådarna mellan Frankrike och Tyskland slitits utan att
någon vetat när de skulle kunna återknytas. En ovisshetens period fylld av
irritation och oro hade inträtt och folkförbundets fredssträvanden lidit ett
fruktansvärt avbräck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
