Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1926 - Cederblad, Nils: Befolkningsfrågan i Sverige under äldre tider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236 NILS CEDERBLAD
uppdrivande, i längden förorsaka ett lands vanmakt och äntliga
ödesmål. Detta uttalande kunde mycket väl vara gjort av Malthus,
så nära anslöt det sig till hans åskådning. Malthus’ betydelse för
utvecklingen av det befolkningspolitiska tänkandet i Sverige är alltså
ej, att han givit den första impulsen till den pessimistiska åsikt, som
bär hans namn. Därmed är ej sagt, att hans framträdande gick oss
spårlöst förbi. Hans skrift torde ha blivit ganska mycket
uppmärksammad och fick ofta lämna argument och en vetenskaplig
utformning åt de inlägg i hans anda, som under början av 1800-talet blevo
allt vanligare i debatten om befolkningsfrågan och
hemmansklyvningen. Det kan dock näppeligen anses vara behövligt att för en
redogörelse för befolkningsfrågan i Sverige lämna en översikt av den
formulering, som befolkningsläran erhöll av Malthus; det torde vara
tillfyllest att i stället beakta de inhemska ekonomernas sätt att lägga
fram denna lära.
Den splittring i åskådningar på jordstycknings- och
befolkningspolitikens områden, som fullt klart framträdde under Karl Johans
tid, sammanföll i det stora hela med uppdelningen på politiska
partier. Till den pessimistiska malthusianska riktningen anslöto sig
i allmänhet det konservativa partiet, medan de liberala
framstegsmännen kände sig mest tilltalade av de optimistiska åskådningarna
från frihetstidens dagar. Det var liberalernas åsikter om
individens frihet, som förde dem över till att motsätta sig en statlig
reglering av jordstyckningen och därmed befolkningen. Samhället
borde giva den växande befolkningen största möjliga frihet att
genom eget arbete försörja sig; då skulle fattigdomen nog försvinna.
Att medelst lagstiftning söka reglera folkökningen vore skadligt,
ty det innebure en kränkning av naturrätten; folkets tillväxt vore en
naturföreteelse, som ej kunde påverkas utan att man förgrep sig
på individens friliet. Botemedlet mot pauperismen låg ej i en
återgång till den karolinska tidens restriktioner mot
hemmansklyvning utan i nyodling, en förbättrad jordbruksteknik och i en ökad
spannmålsproduktion. Den rådande fattigdomen kunde ej förnekas
men vore av tillfällig natur. Genom en fri jordstyckning skulle
man kunna underlätta för fattiga men dugliga personer att arbeta
sig upp till att bli självständiga jordbrukare.
Gentemot dessa delvis ganska utopiska åskådningar vände sig
den konservativa riktningen. Dess starkaste argument var
otvivelaktigt en hänvisning till den utbredda fattigdomen, vilkens existens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
