Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1926 - Severin, Frans: Arbetslöshet och arbetslön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
arbetslöshet och arbetslön 277
a) genom att nationalinkomsten per huvud ökas, varvid alla få
mer betalt än förr;
b) genom ökad knapphet på arbete. Om tillgången på arbetskraft
blir mindre i förhållande till efterfrågan, så stiger lönen, även om
ej nationalinkomsten stiger.’’^)
Det låter sig givetvis inte förneka, att både löneförhöjningar och
för höga arbetslöner kunna framkalla arbetslöshet. Den obevekliga
lagbundenheten i den ovan anförda fördelningsteorin synes
emellertid ha ett frappant drag av den gamla lönefondsteorins suveräna
oberördhet av mänskliga inflytelser. Men respekten för
lönefondsteorins obönhörliga stränghet har ju för länge sedan övergivits. Ännu
1916 skriver samme Brisman efter att ha relaterat lönefondsteorin;
"Men nu är otvivelaktigt förhållandet det, att det i de allra flesta
länder vanligtvis råder ett relativt överflöd på kroppsarbetare, och
erfarenheten har även visat, att när det råder en fullt fri konkurrens
på arbetsmarknaden, så kommer i regel lönen att ställa sig
förhållandevis lågt, lägre än som ur social synpunkt kan anses önskvärt.
De ekonomiska krafterna lämnade åt sig själva sträva sålunda att
nedpressa arbetarklassens levnadsläge."^) Redan detta yttrande
röjer uppenbarligen tvivel på samma teori som Brisman i det ovan
anförda exemplet uppställer. Fullbordan av den tankegång, åt
vilken resonemanget ger uttryck, förefaller nämligen böra lyda ungefär
så här: Men om de ekonomiska krafterna icke lämnas åt sig själva,
om människorna ingripa reglerande på ett eller annat sätt, så kunna
de ekonomiska krafternas egna fördelningslagar förändras, d. v. s.
lönerna kunna höjas resp. sänkas genom ingripandet. För övrigt
skola ju de ekonomiska krafterna enligt Brisman av 1925, även om
de lämnas åt sig själva, icke sträva att nedpressa arbetarklassens
levnadsläge. Om nationalinkomsten höjes, skola ju även arbetarna
ofelbarligen erhålla del av den uppnådda förbättringen, något som
uppenbarligen inte var fallet 1916.
Brisman uttrycker sig emellertid ännu tydligare. Efter att ha
givit nästan precis samma schematiska exempel som det ovan
anförda och framhållit, att klassikerna ansågo alla ingripanden för
höjande av lönerna ändamålslösa, skriver så Brisman: ’ ^Nu veta vi
emellertid av erfarenhet, att denna uppfattning är i grund oriktig.
O Industria, ii:r 17, år 1925.
-) Sven Brisman: Nationalekonomi, Stoekholm 1916, sid. 30.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
