Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, 1926 - Aspegren, Gillis: Den sociala olycksfallsförsäkringens organisationsproblem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
390 GILLIS ASPEGREN
Sedan mer än sju år tillbaka har också olycksfallsförsäkringens
oirganisationsfråga varit aktuell. Enskilda personer hava i
riksdagen vid olika tillfällen väckt motioner om ändring av den
organisationsform, som nu tillämpas. Sakkunniga på området hava
väckt förslag av sinsemellan ytterst olika innebörd. Regeringar
av skilda partifärger föranstaltat om utredningar och åter
utredningar. Skilda riksdagar hos regeringen begärt förnyade
undersökningar i saken. Dagspress och facktidskrifter med iver och
intresse förfäktat var sina uppfattningar.
Redan vid 1919 års riksdag väcktes av August Ljunggren i
första och Bernh. Erikson i andra kammaren motioiner om sådan
ändring i den år 1916 antagna lagen, att försäkring enligt
densamma endast må äga rum i riksförsäkringsanstalten.
Givetvis måste man förvåna sig över att lagen redan efter ett
enda verksamhetsår visat sig i praktiken medföra sådana
olägenheter, att ändring i denna punkt redan nu ifrågasättes, i
synnerhet som man av motionerna finner, att det icke är principen
statsmonopol eller ej, som ligger till grund för motionärernas yrkanden,
utan fastmera det första tillämpningsårets erfarenhetsrön.
En stark konkurrens synes hava gjort sig gällande mellan de
olika arbetsgivarbolagen och denna antages hava gått ut över de
försäkrade arbetarna. Även om detta icke rent siffermässigt kan
påpekas, torde bolagen vid ersättningars fastställande söka att pressa
desamma så mycket som möjligt till de ersättningsberättigades
nackdel. De förefintliga möjligheterna till kontroll hava icke av
försäkringsrådet kunnat utnyttjas, varför lagens stadganden i dessa
avseenden bliva chimäriska. Och även om så icke vore fallet, lämnar
lagen stora möjligheter för bolagen att förfara på nämnda sätt,
utan att det skall kunna påstås att ett direkt oriktigt beslut
föreligger. Fixa ersättningssummor finnas ju icke föreskrivna, utan
dessa bliva beroende av en ofta godtyckligt uppskattad årsavlöning.
Invaliditetsgraden bestämmes skönsmässigt och härigenoan kan icke
exakt en viss procentgrad fastställas.
Första lagutskottet, som hade att handlägga motionerna, är av
den uppfattningen, att den ringa erfarenhet, tillämpningen givit,
icke lämnat någon säker vägledning för att bedöma, huruvida
olägenheter av den betydelse, att de borde föranleda en övergång till
systemet med en statsanstalt som ensam handhade försäkringen,
visat sig förbundna med det nuvarande försäkringssystemet.
Utskottet förordar emellertid en allsidig utredning, ehuru det
avstyrker motioneraa. Riksdagen avslår dem.
Regeringen anbefaller i januari 1920 socialförsäkringskommittén
att taga i övervägande av riksförsäkringsanstalten framlagt förslag
till sådana ändringar i olycksfallsförsäkringslagen, som åsyftats av
motionärerna.
Vid 1920 års riksdag förnya dessa sina motioner, vilkas bärande
motiveringar i huvudsak äro desamma som vid 1919 års riksdag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
