Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, 1926 - Hansson, Sigfrid: Svensk fackföreningsrörelse och socialism på 1880-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
414 SIGFRID HANSSON
Det nya prograiinförslaget presenterades centralkominittén den
19 december 1885. Det betraktades såsom ett synnerligen radikalt
förslag. Social-Demokraten uppmanade sina anhängare i kommittén
att icke inlåta sig på någon kompromiss, och det visade sig också,
att kommitténs sammiansättning numera hade blivit sådan, att
socialdemokraterna förmådde genomföra sin miening praktiskt taget över
hela linjen. Betecknande är, att då styrelseval i centralkommittén
företogs den 13 januari 1886, lyckades socialdemokratema att välja
J. M. Engström — den mest agressive bland dem — till ordförande.
Dessutom valdes en annan soicialdemokrat vid namn H. Möllerstedt
samt ett av Träarbet^rföreningens ombud, C. G. T. Wiekman, och
Tapetserarfackföreningens ombud, E. Noirdman, den senare som
sekreterare. ’^Då herrarna Nordman och Wiekman stå
socialdemokraterna mycket nära, var valet en eklatant seger för
socialdemokratin’’, konstaterade Social-Demokraten och betecknade detsamma som
’’ett nytt skede i fackföreningarnas utveckling". Den förutvarande
styrelsen bestod av idel liberaler, nämligen typografen Sven Linge,
skräddaren S. Laurent, ångköksföreståndaren och gjutaren O.
Larsson samt snickaren O. Cederborg.
Programförslaget behandlades vid en hel rad samiinanträden i
centralkommittén. Det fick slutligen följande lydelse:
"Utgående från den grundsatsen, att arbetsvinsten bör tillfalla dem som
arbeta, och att alla samhällsmedlemmar böra hava lika skyldigheter och
rättig-hieter, vilja Sveriges fackföreningar genom enig samverkan och ömsesidigt
bistånd söka att skydda arbetarna mot arbetsgivarnas förtryck och despotism
samt steg för steg tillkämpa alla samhällsmedlemmar fulla mänskliga och
medborgerliga rättigheter.
Såsom början till en rättvisare fördelning av arbetet och arbetsvinsten
samt av de medborgerliga skyldigheterna och rättigheterna fordra Sveriges
fackföreningar:
I elionomislct hänseende:
1. Förkortning av arbetstiden till högst 10 timmar per dag. Förbud mot
söndags-, helgdags- och nattarbete utom i särskilda av lag bestämda
undantagsfall.
2. Sunda och med hänsyn till arbetarnas säkerhet till liv och hälsa
ändamålsenligt inrättade arbetslokaler samt tillsyn däröver av tillsyningsmän, valda
av arbetare.
3. Obligatorisk olj^cksfalls-, sjukdoms- och ålderdamsförsäkring genom
bidrag av staten och arbetsgivarna. Särskilt skadestånd av arbetsgivaren om
olycksfall eller sjukdom inträffar genom hans försumlighet att som sig bort
trygga arbetarens liv och hälsa. På grund av här omnämnda försäkring må
intet intrång ske i de försäkrades mänskliga och medborgerliga rättigheter.
4. Förbud mot uthyrande av fångar åt enskilda arbetsgivare eller bolag.
5. Skiljedomsjuryg tillsättande i sådana tvistefrågor, som kunna uppstå
mellan arbetsgivare och arbetstagare, så att strejker kunna i möjligaste mån
undvikas. Utbryter emellertid strejk må sådan icke våldsamt av myndigheterna
undertryckas, såvida de strejkande icke bnika våld.
6. Statsanslagets höjande för understöd åt arbetare, som i utlandet vilja
inhämta ökad skicklighet i sina resj^ektive yrken.
7. Allmänna uppfostringsanstalter för medellösa barn i förening med
fackskolor.
8. Statsunderstöd åt produktionsföreningar medelst lån på billiga villkor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
