Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, 1926 - Hansson, Sigfrid: Svensk fackföreningsrörelse och socialism på 1880-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
418 SIGFRID HANSSON
Men låt oss återgå till tiden för det socialdemokratiska
genombrottet i fackföreningarnas centralkommitté, alltså till år 1886! I
juni detta år inbjöd Socialdemokratiska föreningens styrelse
styrelserna för de fackföreningar, ’’som hyllade socialdemokratiska
principer’’, till ett möte i och för överläggningar om bildande av ett
socialdemokratiskt förbund. Mötet blev ganska talrikt besökt, och
man synes ha varit ense om att lämna sin medverkan. Av de
fackföreningar som voro representerade kan nämnas:
träarbetarnas, tunnbindarnas, tapetserarnas, järnarbetarnas,
tobaksarbetarnas, hovslagarnas, skomakeriarbetarnas, smedernas,
byggnadssnickarnas och timmermännens, träsvarvarnas, mjölnarnas, murarnas
samt de typografiska tryckarnas. Den 24 september 1886 ändrade
Social-Demokraten underrubriken i vinjetten från "Utgiven av
Socialdemokratiska föreningen" till "Utgiven av Socialdemokratiska
förbundet". Socialdemokratiska föreningen hade fastställt regler
för sammanslutningen. Enligt dessa skulle varje fackförening
kunna ansluta sig till Socialdemokratiska föreningen, "så snart den
gillat och antagit det socialdemokratiska programmet samt sålunda
förklarar sig vara socialdemokratisk". Varje sådan fackförening,
som bestod av 100 medlemmar eller mindre, skulle inom
Socialdemokratiska föreningen representeras av sin styrelse, och i det fall
medlemsantalet utgjorde mer än 100 skulle ytterligare en
representant utses för det första hundratalet medlemmar och därefter
ytterligare en för varje tjugufemtal medlemmar utöver det första
hundratalet. Till Socialdemokratiska föreningens agitationsfond
skulle erläggas en årlig avgift av 2 kronor för varje ombud. När
sju fackföreningar hade anslutit sig till Socialdemokratiska
föreningen, skulle det socialdemokratiska förbundet bildas.1)
Omedelbart efter att socialdemokraterna tagit ledningen i
centralkommittén, beslöt den att annonsera sina sammanträden i
Social-Demokraten men fortfarande även i Dagens Nyheter, "emedan ej
alla ombuden läste Social-Demokraten". Tidningen Tiden, som
hade startats av den kände fredsvännen K. P. Arnoldson och år
1885 övertagits av Hjalmar Branting, hade av fackföreningarna
blivit erkänd som deras organ. På grund av alltför ringa
spridning och motsvarande dålig ekonomi upphörde den emellertid att
utkomma den 11 januari 1886. Wilhelm Reslow gjorde gällande,
att den "genom att vara alltför socialistisk bidragit till sitt fall",
medan socialdemokraten Engström citerade bibelspråket: "Det är
lika svårt för en rik att ingå i Guds rike, som för en kamel att
krypa genom ett nålsöga" och förklarade, att "hade ej herr
Hjalmar Branting varit kapitalist, så hade han måst agitera för Tiden:
nu litade han alltför mycket på sitt kapital och försummade
agitationen" — och för övrigt hade Tiden ej fört "riktigt ren flagg".
1)Se vidare "Bidrag till fackföreningsrörelsens historia", tidskriften
Fackföreningsrörelsen, årg. III, band II, sid. 308!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
