Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, 1926 - Linder, Erik: Ett rudiment i svensk näringslagstiftning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
430 ERIit LINDER
att samhället ej kunnat undvara jordägarens medverkan vid
malmfyndigheters efterforskande oich bearbetande, så återstår att
undersöka, huruvida det nutida folkhushållets tekniska och ekonomiska
förhållanden äro sådana, att nämnda rättsinstitut alltjämt fyller
en samhällsekonomisk funktion.
Det synes ej numera vara möjligt att giva andelsrätten en
hållbar motivering, vare sig ur nationalekonomisk eller annan
synpunkt.
Den med 1800-talets ingång påbörjade och under sista
halvseklet fullbordade tekniska och ekonomiska revolutionen har mycket
grundligt förändrat gruvindustrins betingelser.
Transportväsendets utveckling har gjort gruvdriften oberoende av
trävirke från den närmast omgivande skogen och av allmogens tilL
gång på dragare för malmtransporter. De moderna
malmsöknings-metoderna äro därjämte på väg att åtminstone starkt reducera det
folkliga pionjärarbetets betydelse med avseende å malmemas
upptäckande. I motsats till förhållandena under tidigare århundraden
har därjämte kapitalet numera vunnit en rörlighet, som ofantligt
vidgat möjligheten att finansiera ett gruvföretag utan jordägarens
medverkan. I regel är också numera gruvnäringens kapitalbehov så
stort, att han icke är i tillfälle att i nämnvärd omfattning deltaga
i finansieringen av densamma. Förhållandet sammanhänger ju med
att den nationella inkomstfördelningen undergått en djupgående
förändring, sedan industrialismen bröt igenom, här i landet, men
medverkat har också, att jordägarens kapitalinsats i form av
naturaprestationer starkt förlorat i betydelse. I verkligheten är läget alltså
numera så, att gruvhanteringen för sin utveckling mindre är
hänvisad till jordägarens insats än till övriga i näringen deltagande
parters.
Nu lär visserligen kunna invändas, att jordägaren alltjämt kan
vara av betydelse för gruvnäringen genom att han åtminstone i vissa
fall kan förutsättas vara behövlig för finansieringen av gruvdrift
på hans mark. Detta antagande motsäges emellertid av det
förhållandet, att jordägareandelen i de allra flesta fall begagnas på så sätt,
att markägaren i stället för att ingå som delägare säljer sin rätt, I
regel övertages denna därvid av inmutaren. Det praktiska
resultatet av bestämmelsen blir alltså i allmänhet, att jordägaren utöver
den lagstadgade ersättningen för mark, skada och intrång erhåller
en extra engångsersättning för att gruvbrytning upptagits på hans
mark. Den fortgående mekaniseringen av gruvdriften och därav
följande ökat kapitalbehov inom densamma kan förväntas göra
nämnda tillämpning av andelsinstitutet alltmera dominerande. Men
genom ett sådant förfaringssätt icke endast uteslutes jordägaren
från möjligheten att prestera någon insats till gruvnäringens
fromma, utan han blir en direkt börda för densamma, ty hans rätt
att deltaga finansiellt i gruvdriften har omvandlats i en vanlig
förmögenhetsrätt eller ränta. Avgörande är emellertid, att national-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
