Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, 1926 - Lundstedt, Vilhelm: Några drag ur internationell politik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
452f; VILHELBI LUNDSTEDT
i N. F. tänker sig tillvaron av en internationell rättsordning av
mor eller inindre detaljerat innehåll. De inbördes tvistefrågorna,
h^uruvida den eller den maximen ingår i denna rättsordning, är i
detta sammanhang likgiltigt. Ty så mycket synas alla vara ense
om, som att densamma innefattar satser om staters rättigheter och
plikter, om skydd för staters rättigheter och om reaktioner emot
stater, som kränkt andra staters rättigheter eller nnderlåtit att
fullgöra sina egna plikter. Vidare ingår i denna rättsordning sådant
som giltigheten i mellan staterna ingångna avtal. D. v. s. dylika
avtal anses giva upphov åt nya rättigheter och förpliktelser, vilka
i sin tur skyddas, resp. utsättas för reaktioner enligt den
internationella rättsordningen. Ingen kan bestrida, att vad jag nu
antytt är rent av själva elementema i folkrätten.
De tvivelsutan viktigaste av staternas förmenta rättigheter äro
de, som innefattas i den s. k. suveräniteten. Postulerandet av denna
är vid närmare betraktelse grunden för hela folkrätten. Ty av detta
postulat följer allehanda rättigheter och plikter för staterna. Först
och främst har man då varje stats rätt att härska över sitt område.
Denna rätt motsvaras av andra staters rättsliga plikt att avhålla
sig från varje ingrepp i en stats härskarrätt. Denna plikt
inskränker sig icke blott till att avstå från varje yttre angrepp mot
annan stat. En stat är också skyldig att icke i allmänhet inblanda
sig i en annan stats inre eller yttre angelägenheter. Vidare
föreligger förpliktelse att icke förolämpa en annan stat vare sig genom
våldförande av eller ärekränkning av dess olika representanter eller
genom skymflig behandling av dess flagga, åtminstone om denna
är hissad på ett krigsfartyg eller annan båt, som anses representera
själva staten. Vidare följer av suveräniteten sådant som varje
stats rätt och plikt att träda i officiell förbindelse med andra stater,
ävensom, icke minst viktigt, varje stats ratt att avsluta rättsligen
bindande avtal med andra stater. Reglerna om allt dylikt bilda,
såsom en berömd folkrättsförfattare uttrycker sig, den fasta
grundvalen för samtliga oskrivna folkrättsregler, bilda folkrättens äldsta,
viktigaste och heligaste beståndsdel (v. Liszt, Das Völkerrecht, 1913,
e. 63).
Nu torde envar medgiva, att det som bevis för all denna härlighets
tillvaro icke är tillräckligt, att påståendet därom finnes tryckt i
folkrättslärdas skrifter eller att dess förmenta existensbildarutgångspunkt
för statsfördrag eller andra diplomatiska aktstycken. Om rättigheter
och plikter skola vara något annat än tomma ord, om de skola
vara realiteter, så måste de ha sin tillvaro oberoende av all slags
ordmagi. Men vad för slags reell grund finns det egentligen för
detta tal om varje stats rätt att härska över sitt område och om
därav följande internationella rättsförhållanden? Jag ber, att man
ville noga märka, att ingen annan grund därför finnes i våra dagar,
än den som funnits i århundraden, ja, i årtusenden. Men gör detta
icke saken litet misstänkt? Ser man på Europas och en del av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
