Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, 1926 - Vanner, Alfr.: Arvsskatt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARVSSKATT
Av ALFR. VÄNNER.
c^öä att staten skall kvnna fylla de
upp-^^f gifter som ligga eller koinmia att läggas på den, är det
nöd-vändigt, att den har tillräckliga inkomster för att täcka
utgifterna. De inkomsterna skaffar den sig till större delen genom
bidrag från statsmedborgarnas sida, genom skatter.
Den nu allmännast omfattade skatteprincipen är, att var och en
skall betala i förhållande till sin förmåga. Förmågan kan emelleiiid
tas i anspråk på många olika vägar, var och en med sina företräden
och sina nackdelar. Under de senare decennierna har utvecklingen
gått i rilrtning mot större användande av inkomstskatten såsom den
form, som är lättast att ordna efter skatteförmågan, därmed
ingalunda sagt, att man alla gånger helt når det eftersträvade målet.
En annan skatteform är arvsskatten, som förfaller till betalning vid
ett tillfälle, då det för inkomsttagaren är alldeles särskilt lägligt att
komma ut med skatten. Den är också numera allmänt erkänd såsom
ett lämpligt komplement till övriga skatter.
Den kan användas även ur annan än den rent fiskaliska
synpunkten, nämligen som ett medel att i större eller mindre grad påverka
förmögenhetsfördelningen. Ju högre progressionen är, ty progressiv
är den vanligen, ju mer tjänar den detta sistnäonnda syfte.
En arvsskatt kan göras progressiv ur mer än en synpunkt.
Skatten kan bli högre, ju större den förmögenhet är, som skall gå i arv
— en mindre lämplig form som ej tar hänsyn till betalarens,
arvtagarens, förmåga att betala, och endast på en höft verkar
förmögenhets-utjämnande, då den ej tar hänsyn till hur få eller många, som
skola dela arvet. I^ämpligare är att den göres progressiv i
förhållande till det mottagna beloppets storlek eller till arvtagarens
förutvarande förmögenhetssituation eller till släktskapets närhet — det
senare ej heller* med hänsyn till förmåga eller
förmögenhetsutjämning. Vidare kunna dessa olika skalor kombineras exempelvis såsom
hos oss med olika stora skatter allt efter det ärvda beloppets
storlek och släktskapens närhet.
Alla dessa sätt äro visst bra så långt de räcka, men kommer
skatteprocenten upp på en alltför hög nivå, är det fara värt, att
sparsam-hetsdriften kommer att motverkas på ett sätt och i en utsträckning,
som vore för den nödvändiga kapitalbildningen allt annat än
önskvärt.
Tar staten vid förmögenhetsinnehavarens frånfälle den allra
största delen av den efterlämnade förmögenheten, kan det befaras.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
