Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 1927 - Stéenhoff, Frida: Kvinnans personlighet och barnalstringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150
FKIDA STÉENHOFF
Någon vill kanske invända, att likheten mellan manligt och
kvinnligt själsliv ej får tagas för summariskt. Visserligen söker jargongen
för dagen så mycket som möjligt jämställa män och kvinnor, men
försiktighet i nivellerandet är bäst. En stilla skepsis mot denna
invändning är förlåtlig. — Våra efterkommande skola kanske avblåsa
varje diskussion om det manligas och kvinnligas art och väsen, som
en protest mot allt det obevisade som sagts och sedermera förkastats.
Könsegenskaperna räknas ej längre till privilegier av Guds nåde.
Så mycket värre för dem, vilkas könsegenkärlek måste lida avbräck,
när nyupptäckta sanningar störtade deras avgudar i stoftet. Tron
på könet som den fasta klippan, på vilken allt kunde byggas från
jorden till himlen, remnade ohjälpligt, när det visade sig att man
kunde ändra sin karaktär genom att förtära vissa extrakt, och få
snart sagt alla möjliga egenskaper för pengar genoon operativt
ingrepp av någon professor. Människan har allt mindre skäl
till högmod, ju mera hon får veta om sig själv. Det slår en
samtidigt som märkligt, att vi bli allt anspråkslösare, ju mera det
mänskliga snillet triumferar.
Det sagda innebär intet ringaktande av kvinnans intuition. Hon
bör rimligtvis ha en för henne egenartad förnimmelse om vad som
rör sig i henne själv, särskilt med avseende på moderskapet. Även
när hennes hjärna icke reflekterar däröver, måste hennes organism
på något sätt konstatera, om den reagerar harmoniskt eller
oharmoniskt mot vad som sker inom henne. Bör hon sedan betvivla,
att det nya livet, som spirar i hennes kropp, icke till gagn eller
skada har känning av hennes egen stämning? Denna fråga för
vidare till de mest omfattande konsekvenser.
INDIVIDEN OCH SLÄKTET.
Många människor betyda tyvärr föga både i egna och andras
ögon, men detta upphäver ej sanningen, att individen och släktet
tillsammans betyda allt. Individen och släktet äro sammankedjade
i en evig växelverkan. De äro varandras dubbelgångare. De härma
varandras känslor, tankar, gester, mimik, lyten och förtjänster. De
uppträda i varandras substans. Släktet beror av hurdana individer,
som födas, individen av släktets art och förhållanden. Men fast
individen i pluralis bildar släktet, är individen dock städse något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
