Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 1927 - Qvidamsson, Qvidam: Strindberg i Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRINDBERG I FRANKRIKE
175
finnas de vackraste ting." Efter detta kommer den franske
diktaren med en smula kritik. "För att vara uppriktig — skriver han —
så genera mig förkortningarna i analysen en del. Ni vet nog, att
jag icke har mycket till övers för det abstrakta. Jag tycker om,
att personerna kunna framlägga fullt klara medborgerliga papper,
när man snuddar vid dem med armbågen, när de dyka in i vår aura.
En ryttmästare, som icke en gång har ett namn, och Edra andra
personer, som nästan äro ideella väsen, giva mig icke det
fullkomliga intryck av livet, som jag kräver. Men detta beror säkerligen
på en rasskillnad mellan Er och mig." Slutligen sammanfattar
emellertid Zola sitt helhetsintryck i orden: ’ ’Sådant som det är —
det upprepar jag — är det ett av de få dramatiska arbeten, som ha
förmått att djupt uppskaka mig." För att ytterligare understryka
sina smickrande ord benämner sig den franske mästaren till sist som
Strindbergs "högst tillgivne och själsbesläktade kollega".
Samtidigt som Zola väckte sina landsmäns uppmärksamhet för
den nordiske dramatikern fortsatte den stelbenta kritiken i
hemlandet sitt gnat mot den fräcke nyskaparen — precis som om
Sverge före honom överhuvud taget haft något, som ens
tillnärmelsevis kunnat göra anspråk på att kallas modern dramatik! Man
förebrådde Strindberg, att "Fadren" var så alltför sorglig, men han
blev naturligtvis icke svaret skyldig. Det kom i det berömda
företalet till "Fröken Julie", där han utbrister: "Man förebrådde
nyligen mitt skådespel ’Fadren’, att det var så sorgligt, liksom om
man fordrade muntra skådespel. Man ropar med pretention pà
livsglädjen, och teaterdirektörerna skriva rekvisitioner på farser,
liksom om livsglädjen låge i att vara fånig och att rita av mänskor
som om de alla vore behäftade med danssjuka eller idiotism. Jag
finner livsglädjen i livets starka, grymma strider, och min
njutning är att få veta något, att få lära något.’’
Första gången Strindberg slog sig ned på fransk botten var i
Grez, en liten bondby söder om Fontainebleau. Här vistades flera
av hans svenska målarvänner, bl. a. Carl Larsson, och månaderna
här torde ha tillhört de lyckligare i hans liv. Efter sex års
äktenskap var han alltjämt förälskad som en nygift och till randen fylld
med skaparglädje. Han utgav på franska ett lärt arbete om
Frankrikes och Sverges förbindelser i gamla dagar. Det blev under stor
uppmärksamhet uppläst i Académie des Inscriptions et Belles Lettres,
och regeringen erbjöd honom hederslegionen. Strindberg tackade,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
