Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1927 - Händelser och spörsmål - Det nya malmfältsavtalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄNDELSER OCH SPÖRSMÅL
311
Därest staten vid 1936 års utgång ville använda sin rätt till inlösen av
stamaktierna i L. K. A. B., stadgas i 1907 och 1922 års avtal att lösenbeloppet
skulle utgöra 25 gånger den årliga medelvinsten under åren 1922—1933 å
1,500,000 ton Kirunamalm och 375,000 ton Gellivaremalm. Från lösensumman
skulle, som förut anförts, fråndragas visst belopp per ton för utfraktad malm
enligt 1913 års avtal. Om bolaget icke medhunnit bryta hela den medgivna
myckenheten skulle staten vid inlösen utöver lösensumman betala
ersättning-för vad som icke utfraktats, dock för högst 7 milj. ton, varjämte staten
skulle leverera under kriget icke medhunna kvantiteter.
Därest staten 1936 icke inlöste stamaktierna skulle bolagets vinst därefter
delas lika mellan stam- och preferensaktieägarna.
Redan 1907 års avtal är i flera viktiga punkter otydligt och giver
anledning till olika tolkningar av betydelsefulla spörsmål och de senare tillkomna
tilläggsavtalen ha ytterligare komplicerat avtalsförhållandet. Genom
riksdagens nu fattade beslut ersattes samtliga förutvarande avtal med ett nytt,
enklare och klarare avfattat avtal.
I propositionerna framhålles som skäl för ett nytt avtal bl. a., att då
stamaktieägarna under tiden till 1936 skola uppbära den huvudsakliga delen
av företagets vinst måste det vara av ett stort ekonomiskt intresse för dem
att under denna tid i möjligaste mån driva upp vinsten, vilket kan medföra
att vad som kräves för att tillgodose företagets framtida utveckling lätt
kommer att eftersättas. Redan i början av 1940-talet torde man i Kiruna
nödgas övergå från dag- till djupbrytning. För ett rationellt ordnande av
djupbrytningen, och icke minst för att upplära en arbetarstam till den mera
invecklade underjordsbrytningen, är det av vikt, att övergången sker så
småningom och att förberedelser för underjordsbrytning inom de närmaste åren
påbörjas, vartill kräves betydande kapitalutlägg, som först senare kan
förräntas och amorteras. Med avtalens bestämmelser kunde icke förväntas att
de enskilda stamaktieägarna skulle nedlägga någon kostnad för
förberedelsearbeten för djupbrytning.
Det framhålles vidare att till dessa olägenheter kan läggas att gällande
avtalsbestämmelser visat sig utgöra ett betänkligt hinder för en klok skötsel
av malmförsäljningen. I detta avseende har den enskilda ledningen av
L. K. A. B. framhållit att allt sedan malmskepipningen från Lappland
började har Tyskland utgjort den ojämförligt större avnämaren och att det
visat sig, att det tyska behovet stigit högst avsevärt. Under det att före
kriget i beskickningarna ingått omkring 30 % lapplandsmalm torde omkring
60 % numera vara regel, varför man kunde räkna med, att behovet av malm
för bolagets avnämare under de närmaste åren skulle uppgå till 8 à 9 milj.
ton om året. De ännu outtagna kvantiteterna å statsavtalen medgiva
visserligen, att något mera än 8 milj. ton kunde brytas vid Lapplandsfälten men,
då de nuvarande anläggningarna vid gruvorna i Kiruna och Gellivare endast
medgåve en årlig brytning av något mer än 6 milj. ton, erfordrades för en
ökad brytning dyrbara nyanläggningar, som skulle vara slutamorterade till
1936 års utgång, varför stamaktieägarna icke ansågo sig hava något att vinna
genom en ökad brvtning. De gällande avtalen lade även hinder i vägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
