Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8, 1927 - Alegård, Gustaf: Befolkningsförhållandena i olika länder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4m
GUSTAF ALEGÅJRD
De skarpaste motsättningarna inom denna grupp beträffande
födelsetalen finna vi hos Frankrike, som ju sedan gammalt är känt
för sin låga nativitet, samt Rumänien, där födelsetalen "före
kriget’ ’ uppnådde siffror, som voro dubbelt så höga som Frankrikes.
Tyvärr är det icke möjligt att komplettera talen för några
länder, varför tabellen brister i jämförbarhet. Hos alla är
nativiteten sjunkande, om också hastigheten är varierande: i Frankrike
har födelsetalet sjunkit från 1901—10 och till 1925 med endast
7 %, vilket ju icke är så förvånansvärt, då Frankrikes tal för år
1901—10 var lägre än något annat lands inom denna grupp år
1925. Italiens siffra har sjunkit med 14 % (till år 1924), Spaniens
med 15 % och Belgiens med 24 % (Sverges med 22 %).1
Även beträffande dödligheten ha siffrorna sjunkit överlag, dock
med en övergående höjning för krigsåren. Under seklets första
årtionde hade Eumänien och Spanien de ogynnsammaste talen,
medan Belgien hade den lägsta siffran. Denna rangställning innehar
Belgien fortfarande, medan rekordsiffran uppåt icke är bestämd,
enär ett par länders dödstal icke äro kända ännu. — En hastig
blick på Nordvästeuropas tal (tabell 9) visar oss, vilka
ogynnsamma dödlighetsförhållanden som äro rådande i de romanska
länderna jämfört med de germanska. Det är egentligen endast Bel-
1 I de flesta länder klagas över överbefolkning och statsmännen bry sina
hjärnor för att finna försörjningsmöjligheter för den folkmängd som finnes. I
Italien tycks man resonera på ett annat sätt, då man bl. a. vill införa skatt
på barnlösa äktenskap. Kristi Himmelsfärdsdag höll Mussolini ett anförande,
varur vi efter pressreferat citera följande: ’’Jag vill åstadkomma
befolkningsökning. Det skulle inte förvåna mig, om en och annan frågar sig: Men
behövs detta? Vi äro ju redan för många och bo trångt. Kommen ihåg, att
samma invändningar gjordes 1815, då Italiens befolkning uppgick till 15 milj.
Och ingen vill väl förneka, att våra dagars 40 milj. leva bättre än dåtidens
15 milj. Vi måste helt enkelt för att kunna bestå och göra oss gällande
föröka oss. Vad är 40 milj. italienare mot 90 milj. tyskar eller 200 milj. slaver?
Vad är 40 milj. italienare mot 40 milj. fransmän plus 90 milj. i kolonierna
eller 46 milj. engelsmän plus 450 milj. i kolonierna? — När den sista hälften
av innevarande sekel går in, måste Italien, om det fortfarande vill räknas med,
lia en befolkning av minst 60 milj. Den europeiska konkurrensen är inte så
farlig. Vi behöva inte precis räkna med Sverge, som har det sorgliga
minimi-rekordet, 17 promille, men inte heller i England, Frankrike och Tyskland är
det särskilt lysande. I England är det ungefär status quo, i Frankrike skönjes
förbättring och i Tyskland är försämringen påtaglig; som medeltal kan i
varje fall för alla tre sättas talet 20 promille. En siffra som vi väl i alla
fall böra vara i stånd att överträffa, även om vi också icke nå upp till
Bulgariens (verkliga praktresultat: 40 promille." — Detta är ju den renodlade
chauvinismen! Tänk om alla länder skulle resonera på samma sätt!! Att
döma av detta referat skulle Mussolini anse att ju mera folk desto
lyckligare folk! Alltså att levnadsstandarden skulle stiga med folkmängden! —
En sak tycks M. dock ha glömt och det är, att det finnes även en annan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
